Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1851, sida 1

— Men vi måste hindra dem derisrån, återtog lisligt den unge mannen. — Iåt du vargarna sönderslita hvarandra, svarade Pierre med liknöjdhet. I detta ögonblick nalkades en af vildarne fången och stötte emot hans bröst en lågande eldbrand; Kansaskrigaren gjorde ingen rörelse, men sade med ett föraktligt smålöje: — Mitt hjerta år starkt; du går mig ej illa. En annan vilde högg honom med sin knis. — Det år mindre ån intet, fortfor den kånslolåse fången; din klinga biter ej. Och ju talrikare huggen blefvo, desto mer höjde sig hans röst. —— Jag kånner ingen smårta! utropade han; J sörstän ej att martera mig; börjen på nytt. Det år ej på detta sått vi plåga edra bråder, ty de jemra sig som spåda barn. Men Svartsötterna äro fega stackare; min wigwam år full af deras skalper. På han slutat dessa ord, erhöll han ett hugg af en tomahawk, så att han nedsjönk på knå. David kunde ej styra sig långre. — Förlorar jag också lifvet dervid, kan jag ej se dem mörda denne olycklige, sade han, spånnande hanen på sin karhin. En vilde upplyfte sin stridsklubba för att söra sånt på fångens lif. David gaf eld och ! vilden föll.