Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1851, sida 1

omkring till vårt bistånd, skulle vi kunna trotsa en arm för en eller två timmar. Margaretha svarade endast genom att med handen utvisa ett stålle på den aflågsna stranden, der en liten afdelning af ryttare, kanske ej en gång hundrade, syntes komma i fullt galopp mot Scarphout. Albertinsåg att det var för sent att söka vidare hjelp och vände sig nu endast om för att efterforska, hvar han båst kunde försvara sig, i händelse det behöfdes. Der fanns en stor, massiv mur, som, innan hafvet inkråktat delar af byggnaden, fullkomligt hade omgifvit slottet, men hvilken nu endast begrånsade en sida af ruinerna, utskjutande lik en dam i vattnet, som uppslukat det öfriga. Den höjde sig ungefår tjugu fot öfver marken på ena sidan och kanske tjugufem öfver hafvet på den andra; och deruppe, emellan bråstvårnen, var en gång, som knappast kunde rymma tvenne mån i bredd. På denna mur, omkring halfvågs emellan fåstet och hafvet, höjde sig ett litet torn, der Albert såg att Margaretha kunde finna skydd, under det han så långe han lefde skulle försvara vågen dit, mot hvilken styrka som helst, som kom från landtsidan. Han sade henne sina planer, men till svar sjönk hon endast till hans bröst och gret. Men han aftorkade hennes tårar med sina varma kyssar och talade ord af hopp och tråst.