Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1851, sida 1

— — — hälla en tillförlitlig ledning för uttalande a ett, från alla partiåsigter skiljdt. ovdldigt omdöme, huruvida, på sått grundlagen föreskrifver, Högsta Domstolens samtlige ledamöter gjor! sig förtjente att vid deras vigtiga kall bibehållas.r Om nu derjemte den regel, som, enligt hvad justitie-ombudsmannen upplyst, tillförne i högsta instansen varit följd, att låta hvarje der gifvet prejudikat i likartade fall tjena till efterråttelse, blefve till lag upphöjd, och det sålunda komme att blifva en pligt för högsta domstolens medlemmar att fortfarande i lika beskaffade fall tillåmpa hvarje sådant prejudikat intilldess vid en kommande riksdag genom lag eller lagförklaring annorlunda förordnades, så skulle en fullkomlig enhet i lagskipningen kunna vara att hoppas. Jag måste hår afbryta mina utdrag ur hr C:s interessanta reservation; men skall osörtöfvadt till densamma återkomma. Den följande afdelningen i reservationen undersöker och gillar den af justitieombudsmannen i sin beråttelse uppstållda princip, som utgår sjelfva grundvalen för all lagskipning uti en konstitutionell stat, den nemligen att domaren år behörig att pråfva ej allenast lagens mening och innehåll, utan åfven sjelfva lagens giltighet, d. v. s. att han eger att prösva och afgöra, huruvida de förordningar och bref, som af K. M:t ensamt utfårdas åro öfverensstämmande med de lagar och förordningar, som af begge statsmakterna, Konungen och Rikets Stånder gemensamt, blifvit gillade och antagna. Det år i synnerhet uppstållandet af denna princip, som på vissa håll väckt så mycken förskråckelse och deraf följande afvoghet imot den nuvarande justitieombudsmannen, hvilken, man må såga om honom hvad man vill, visat sig vara vuxen sin nu innehafvande maktpåliggande plats. Det år många af hans åsigter, hvilka hvarken jag, eller någon annan, som år den liberala saken tillgifven, kan gilla, utan tvertom måste anse får ensidiga och origtiga, t. ex. dem, som röra införandet al juryer och inskrånkningar i tryckfriheten; mer medgifvas måste att det år en man, som står på egen botten, har undersökt en mångd förhållanden och om dem bildat sig en åfvertygelse, som han sedan i sin berättelse öppe och frimodigt uttalar. V. v. M.