Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1851, sida 1

af Frankrike vara i hälarne på sina fiender och de skiftande händelserna kunde möjligen vara henne gynnsamma. — Jag vill hellre dö, sade hon, ån falla lefvande i deras hånder; och jag kan så gerna dö hår som annorstädes, dyre Albert. — De skola gå öfver min dåda kropp, innan de hinna till dig, svarade han. Margaretha, tvenne goda armar hafva utråttat mycket och, om jag endast kan försvara dig till konungens ankomst, år du råddad. — Men vapen! sade hon. Du har inga vapen. — Ack jo! Jag har det, svarade han. Endast min fader och jag kånna alla hemligheterna i detta gamla slott och hår år vapen tillråckligt för dem, som behöfva sådana. Vånta blott ett ögonblick; jag skall snart vara åter. Hans frånvaro var kort; men, då han kom tillbaka, såg Margaretha honom bevåpnad med sköld och hjelm, svård och stridsyxa, ehuru utan både harnesk och pansarskjorta, hvilka, om de ocksä skyddat honom för hugg, likvål skulle hafva beröfvat honom en del af den vighet, som var nödvåndig för att strida med många. — Om jag endast kunde skicka Emiline, sade han, då han återkom, för att sammankalla våra tappre sjömån från hyddorna hår