Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1851, sida 1

firra beslut, kasserar de sammanståmmande domarne; hvad intryck skall då en så beskafsad dom göra på den förlorande parten? — Var han öfvertygad, att det af högsta instansen förut meddelade beslut dfverensståmde med klar lag, så måste han ju anse det sednare vara stridande deremot. Han förlorar då all aktning för råltvisans handhafvande, emedan han saknar enhet och sammanhang i lagskipningen och emedan han finner den vara sådan, alt den bereder en allmån osåkerhet för medborgares råttigheter. Vill man vara rått uppriktig, så måste man ock tillstå, att denna osåkerhet numera gått ånda derhån, att knappast någon sak finnes, huru enkel den ock må vara, der man kan på förhand såga huru beskaffad utgången skall blifva, i håndelse råttegång derom uppstår. — Om den rättsökande rådfrågar någon samvetsgrann domare eller sakförare, så kan väl denne upplysa hvad han anser klar lag derom stadga; men han måste dock nåstan alltid tillågga, att utgången likvål ej kan med säkerhet på förhand beråknas, emedan den ofta år beroende deraf huruvida i högsta instansen den ene eller den andre ledamoten kommer att deltaga i beslutet; och då detta sålunda ej sållan beståmmes af slumpen, betraktas råttstvister af mången såsom ett spel, hvars utgång beror på den större eller mindre lycka, som de deltagande af den nyckfulla gudinnan för tillfållet kunna påråkna. Med visshet torde det derföre kunna antagas, att mer ån en, af det sått, hvarpå lagskipningen handhafves, dertill uppmuntrad och förlitande sig på sin lyckliga stjerna, fullföljer påståenden, om hvilkas lagstridighet han sjelf år öfvertygad. Reservanten förmodar, att om det, såsom han tror, ej kan bestridas, att denna teckning al verkliga förhållandet år lika sann som den år dyster, så torde det ock få medgilvas, att lagskipningens nuvarande tillstånd år ingenting mindre ån tillfredsstållande; men om så år, torde det ock böra erkånnas, att det nu var håg tid för Rikets Stånders justitieombudsman att med allvar fåsta Ståndernes uppmårksamhet på detta utomordentligt maktpåliggande ämne, äfvensom på angelågenheten af att vidtaga de åtgårder, som ersordras för att göra lagstiftarens ord till sanning så, att enhet och samverkan må blifva rådande i lagskipningen, samt all dom komma att grundas på klar lag och allmån såkerhet sålunda beredas för medborgarnes råttigheter. Om det nu år sannt, att lagskipningens tillstånd till större, om ej största, delen år beroende af egenskaperna hos dem, som i högsta instansen åro lagens tolkar, så framståller jag hårvid den frågan, hvilka de egenskaper åro, som hos dem böra finnas. Enligt reservantens åsigt åro de: i första rummet redlighet, i det andra ett klart omdöme, i det tredje en sjelfståndig kraft i viljan, samt i det fjerde en större insigt och erfarenhet. Då nu ingen lårer kunna påstå, att dessa egenskaper egas af hvarje individ i lika hög grad, så torde deraf sölja, att, så vida lagskipningens tillstånd skall kunna nå sin sullkomning, såsom ett nödvåndigt vilkor erfordras, att platserna i högsta instansen alltid åro besatte med sådana domarekorpsens medlemmar, som