Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1851, sida 1

tillbaka! Men icke destomindre herrskade åfven då i verlden lika varm tillgifvenhet, lika ren, innerlig kärlek, lika många glada förhoppningar och lika mycken dödande oro, som någonsin i våra dagar — redan då funnos alla dessa hemmets och slägtskapens band, äfvenså djupt kånda, så dyrt älskade, sä tappert försvarade, som de kunna vara det nu för tiden; och bort med den tröga fantasi, med det kalla hjerta, hvilka ej genom den menskliga sympathiens lånkar kunna kånna sig förenade åfven med dem af sina medmenniskor, som lefvat under långesedan försvunna dagar! En dyster, kall, melankolisk afton mot slutet af hösten, blickade en af fiskrarne från kusten nåra Scarphout på det mörka hafvet, som framför hans ögon rullade sina skummande vågor, hvilka i tåta massor oupphörligt utgjöto sig i hvarandra. Himmelen var blek och tung, betåckt med skyar af en blyaktig fårg, som i nordvest antog en allt mörkare skiftning, och den uppstigande vindens skarpa hvisslingar förkunnade en annalkande storm. Fiskaren sjell var en högvext, mager man, med fordom svart, nu gråsprångt hår, starkt markerade, men ej obehagliga anletsdrag, och mången fåra hade tiden plöjt på hans höghvålfda panna. Stållet, der han befann sig, var en låg sand