Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1851, sida 1

——7 — ——— detta, skall det bli mitt sel, om ej inom så dagar hela staden gör sig lustig öfver ert intressanta åfventyr på Lorensberg. Farväl min herre. Jag vill förmoda, att ni evigt minnes — Psyches håmnd. Psyche försvann i allgernas skugga. Det Goddamsonska paret stod qvar i den djupaste bestörtning. Frun bröt slutligen tystnaden. — Min herre — sade hon — ödet har nu tvenne gånger på ett underbart sått fört oss tillsamman. Den an tycker jag, vi böra ej förgåfves låta gå oss förbi. — Ni bar rått, min fru. Jag finner nu för hvilka fatala eventualiteter en svartsjuk man råkar ut, då han skiljer sig från sin fru. Nåvål Emelie, hår har ni min hand til) underpant på vår försoning NM Tin Dana tje Ni år den toujouraste kurtisår och jag den toujouraste kokett; vi passa ju derför ypperligt tillsamman. — Men vi skola för framtiden ingå den öfverenskommelsen, att å ömse sidor tolerera alla små otroheter. Sålunda uppkommer ingen svartsjuka och vi kunna med nåje beråtta hvarandra våra galanterier. — Topp! Ni år då åter min man? — Ja och ni åter min fru. Håromdagen visade jag manuskriptet till denna lilla skizz för en af mina vånner. Når han genomlåst det sade han med en hemlighetsfull blinkning till mig: — Min båsta bror, du kan väl i förtroende såga mig, hvilken Götheborgerdandy det år, du egentligen menat med den der narren Goddamson? — Det år — svarade jag, en smula stött Öfver frågan — den som tar skildringen åt sig.