Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1851, sida 1

il en af den råtta tidpunktens begagnande och faran af ett för långt uppskof. Frankrike, som anses för prohibitif-systemets förlofvade land, fehösver, oaktadt sina egna betydliga jernverk, tillförsel af svenskt jern till den icke obetydliga qvantiteten af omkring 60,000 Skepp. årligen (år 1846 uppgick exporten dit till åfver 64,000 Skepp.) Nu har likvål bergsverksoch jernverksintresset derstådes allt hittills haft det åfvervågande inflytande, att denna för Frankrikes jernmanufaktur-inråttningar nådvåndiga vara i nårvarande stund år belagd med införselsafgilter till ett belopp af omkring 12 riksdaler skeppundet, pr medium taget. Med anledning håraf frågar man, hvad skål kan en regering hafva att fortfarande vidhålla ett tullsystem. som med omkring 14 million francs fördyrar ett behöfligt rååmne och som försvårar möjligheten får landets jerninmanufakturverk att concurrera i pris med likartade fabrikater, som åstadkommas vid manusukturierna t. ex. i England, der jerninförseln år så godt som fri från alla afgifter. Man må icke tro att Frankrikes statsmån åro nog kortsynta att sasthälla dessa höga asgister blott för tullintradens skull, den de nogsamt veta att de mer ån vål kunde återfå på annan våg, dels genom ökad import, dels genom en hos manufakturisterne uttagen högre förmögenhetsafgift; nej, förhållandet har en politisk sörklaringsgrund, den nemligen, att bergoch jernverksintresset disponerar ett stort antal röster i representationen hvilka nåstan hvarje I tilltrådande minister skyndar att, på beståmda vilkor, tillegna sig för ati anskaffa en pehöslig majoritet inom Nationalsörsamlingen. på sådent sått kommer hvarje intresse, hvilket ensidigt får utbilda sig, att slutligen tillvålla sig en inflytelse, som hvarken i ekonomiskt eller poliri-kt hänseendekan vara nyuig eller riktig. Tillåmpningen håraf på Sverige förbigår jag, då meningen icke år att vid detta tillfålle framstålla några politiska betraktelser; men för temligen såkert torde få antagas, att ju långre man vidhåller det prohibitiva systemet, desto svårare blir det, desto allågsnare visar sig måjligheten att, utan våldsamma och skadliga brytningar åfven får det intresse man vill skydda föråndra detsamma. För min del hyser jag den åfvertygelse, att det år hög tid och att just närvarande tidpunkten år ganska gynnsam för att åt våra handelsförhållanden kunna med måtta gifva en behöslig friare riktning. Exemplet med sockerfabrikationen verkar, om ån långsamt, dock såkert; ty det år alltid ett obestridligt factum att, sedan tullförbudet å sockersabrikater med år 1850 upphörde, Sveriges behof af dessa fabrikater i denna stund fylles med en för konsumenterne minskad utgift af omkring 1 million Rdr får året råknadt. (Forts.)