Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1851, sida 1

AAAAAHAHA: — beståmningsgrunc, kunde man visserligen, och det utan någon öfverdrist, påyrka ej allenast alla förbudsbeståmmelsers borttagande, utan åfven att tullskyddet för all inhemsk nåring ej borde få öfversliga 10 procent i tullafgift å utlåndska varors verkliga vårde. En sådan föråndring kunde dock med skål hår i landet kallas genomgripandeoch blefve, om ån theoretiskt rigtig, dock, enligt min öfvertygelse, beståmdt skadlig för Sveriges inhemska industri, till söljd af den rigtning densatiama erhållit. Når nu denna rigtning emellertid en gång år gilven och, såsom grundlagd i långt sramsarna tider, vunnit likasom laga håfd, inser ålven hvarje sansad och klok tånkare i dessa åmnen, att det år en pligt, en nådvåndighet att med synnerlig varsamhet åndra densamma: men deraf följer dock ingalunda, att de exclusiva fördelar, som vid vissa nåringars första grundlåggning kanske nog oförsigtigt gåfvos, skola fortfara för evårdliga tider eller ånnu sedan dessa nåringar hunnit få fast fot och uppblomstra och oansedt ett sådant fasthållande af de exclusiva fördelarne uppenbarligen strider emot ett råttvisligt afvågande af samhållets öfrige medlemmars billiga anspråk. Men det var icke heller någon genomgripande, någon omstörtande reform i tullafgiftsbeståmmelserna, som åsyftades genom Kongl. Maj:ts vid senaste riksdagen aflåtne och af bev:s-utsk. i allmänhet understödde förslag om tullasgisternas bestämmande till 25 2 å värdet för de varor, som dittills varit sörbjudne eller med högre afgift belagde; och såvidt jag kunnat förnimma, hafva de slesta af dem, som upptrådt för ett friare hani delssystem, inståmt uti denna billiga hufvud—— grund för en tulltaxeföråndring; ja det har medgifvits, att de inhemska nåringarne böra både kraftigt och på ett utförbart sått skyddas och, med hånsigt till den ojemnhet hvar med Sveriges slöjdeoch fabriks-industri år utbildad, har det åfven blifvit yttradt, att flera sall föresinnas, der den hyssnämnde tullafgisten af 25 27 kunde, åtminstone ånnu någon tid, tåla en förhöjning. Någom genomgripande, eller hvad i andra ord dermed måste menas, någon för den inhemska industriil I en obillig eller på densamma förstörande inverkande föråndring har af handelssrihetens sanna vånner aldrig varit åsyftad, mindre begärd.Då sålunda den sör osvan anförda sats lagde grund saknar den våsendtliga egenskap att vara enlig med verkliga förhållandet, blifva åfven de derpå byggda slutsatser af en obeståmd och vacklande natur. Yttrandet att stållningen så inom som utom landet år missgynnande för en sörändring i vår tull-lagstistning år en klingande fras och kan liknas vid det granna skalet, hvari man dock förgåfves efterletar kärnan. Såsom allmån grundsats kan man till och med antaga, att inga missgynnande förhållanden kunna finnas, som skåligen böra förhindra vidtagandet af en i kommercielt hånseende gagnelig föråndring, enår just dennas införande i sin mån bidrager till det tillfålliga ondas låttare fördragande. Men om man åfven vill medgifva att Erigssörhållanden till utlåndska makter, att oroligheter, missvexter m. fl. olyckor inom landet utgöra giltiga anledningar till uppskof