Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1851, sida 1

ningsreseraterna om en revolution, förr ån en annan redan utbrutit. Reaktionen drager vål i hast sina broderade tofflor på, för att förfölja den ostyrige vildbattingen. Men kunna vål i långden de reaktionåra tofflorna gå i kapp med de revolutionåra sjumilastöflorna? År 1848 och åfven till en del åren 1849 och 1850 ha ju tillsamman en ganska lysande revolutionsrepertoir att bjuda på. Ni vet hur hår såg ut i verlden i the dagarne före Februari 1848. NMins ni hur beskedliga och medgörliga vi då voro, hur vi utan sårdeles knyst låto våra furstar trampa oss under fötterna, och tackade till får den åran, de derigenom gjorde oss, hur vi harade oss till lungsot, hvar gång en nådig kung blott nedlåt sig att nicka åt oss från sina fönster? Allt var lugnt, allt var underdånigt. Reaktionen dråmde redan om en evig fred — sörstår sig, en fred med stridsrustade armker. Men reaktionen spår och demokratien rår. Inom kort fick, som skalden säger, hela verlden en annor fårg. Molnen skockade sig och urladdade krossande blixtrar, men ur de molnen frambröt en morgonrodnad öfver jorden, en morgonrodnad flammande i — rödt.