Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1851, sida 1

man icke rått att tadla partisrua ene an de upptråda som partier; man har icke rått at! tala om monarkiska sammansvårjningar. De historiska tilldragelserna i Frankrike de sista 50 åren hafva af nödvåndighet skapat dessa partier; det ligger i den historiska utvecklingdens lagar. Man kan icke tadla partierna för deras sympathier, man kan icke förebrå dem att de handla i det intresse, som sörestafvas dem af dessa sympathier, så långe de icke uppgisva Frankrikes rått. Man har sagt, j att republiken var den statssorm, hvari all äregeringsmakt saknades, och som dersöre I icke kunde sortsara. Samhållet kan icke lesva detta osåkra lif, i hvilket hvarje diskussion om en någorlunda vigtig fråga skakar alla statsmakter, alla de principer, förutan hvilka hvarken ordning eller samhålle kunna bestå. Till detta sakernas tillstånd åro icke Royalisterne skuld; de hafva gjort allt för alt hjelpa regeringen att återuppråtta ordningen och genom detta bistånd bildat det kraftigaste vårn . . op , 2 mot socialismen, från hvilken faror ånnu hota, och mot hvilken alla partier i majoriteten hade velat och ånnu beståndigt vilja organisera ett motstånd, endast ch allenast i samhållets interesse. Men för en gammal stat, med sörvecklade förhållanden, gifs det ingen annan såkerhet, ån den som ligger i en fast suverån makt, allt annat år lögn och fara och störtar samhållet i olycka. Alla de monarkiska partierna vilja den parlamem ariska regeringsformen såsom den enda garanti för landets råtligheter: de vilja alla jemnlikhet inför lagen, samvetssrihet, pressfrihet ech tilltråde för alla till alla embeten. Oenigheten år blott om personer, icke om saken, genom enighet om den skulle alla partier bilda en en stark makt för att afvårja upplåsning. Banden emellan majoritetens partier måste tillknytas starkare, hvarje splittrande politik måste undflys, på det att man i förening må kunna skrida fram emot en framtid, i hvilken hvarje råttskaslens man med trygghet kan njuta den fulla besåttningen af sin personliga rått under en fast och fri regering, och i hvilken Frankrike med frihet kan beståmma silt åde. Denna politik har talaren sjelf försäktat i Wiesbaden, och denna politik allena var åfven den furstes, till hvilken hans parti såtter sitt hopp. Men nu år denna enighet bruten genom ministerens fel, och resultatet af en fortfarande oenighet kan blott blifva demagogi eller absolutism och i begge fallen tråldom. Berryers tal framkallade en utomordentlig uppståndelse i salen. Det var första gången, som en af partiets verklige korysser dristigt och oförbehållsamt från tribunen proklamerat dess politik. General Cavaignac yttrar: Han har planterat den hvita fanan på tribunene, och Baroche lutar sig emot en representant, som sitter vid sidan af honom, och såger: Inser ni nn, att vi hafva råddat republiken då vi afskedade Changarnier? De legitimistiska representanterna omringa Ber2 2 ryer och ösverhopa honom med lyckönskningar. Efter en J timmas afhrott i förhandlingarne. sår Lamarsine ordet sör att tala till re. . 2 publikens och regeringens försvar. Han afvisar sörst angreppen på republiken och påminner om, huru den tvungit partierna til v