Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1851, sida 1

gröfre bonddrågt bland ett finare sällskap, utan att der blifva så emottagen som han önskade, så borde detta icke förundra honom. För riksdagen lefva vi hår annars utan in tresse, emedan vi veta att man lefver der utan intresse. Det enda man sett år, att en af våra skånska riksdagsmån lår vara biskopshatare, alldenstund ban påyrkat att biskoparnas löner borde granskas. Detta kunde annars vara temligen öfverslödigt, emedan biskoparnas förtjenster komma nog tid efter annan att granskas af historien, hos de biskopar nemligen, som komma att blifva inom historiens område. Bönderna hafva förut så många gånger våckt frågan om biskopsstolarnas indragning, sannolikt af den anledningen, att de trodde sig derigenom blifva befriade från jura stole. Men stola betyder icke stol, som man annars lått kunde förmoda, utan rock, och rockar få vi i alla fall, till och med svarta. Snarare torde detta böra ske på det att man om biskopshusen framdeles skulle kunna såga som en högre embetsman yttrade till en kunglig person, för hvilken han skulte visa Lunds stads herrligheter, då han, tydande det gamla akademihusets historia, utlåt sig i dessa orden: -detta hus bebodde biskoparna under hedniska tiden.Jo-jo! tider torde kanske komma, som anse vår tid för hednisk både till tankar, ord och gerningar. Skulle inre missionen och andra hemliga missioner med den Fjellstedtska propagandan i spetsen få alltför mycket utbreda sig, så skulle det låtteligen kunna ske, ty de som blifva våckte af den andan, låsa nog icke Crusenstolpes 17:de bref. Vi hafva nyligen i ett Malmöblad sett att den verldsberömde Wickenbergs systrar lefva der i stor fattigdom. Det år så likt svenskarna, att låta dylikt passera. Och hvad skulle Wickenberg sjelf blifvit inom fåderneslandet? Hvad skulle man erbjudit honom, till och med om han lefvat och hemkommit i sin åras glans? — Vi förspörja beklagligtvis samma lknöjdhet srån sjelfva Gustaf den 3:djes vittra dagar. Samma tiu som landsförviste vår störste tånkare Thorild och lät sin störste skald Lidner dö i armod, låt sedermera Lidners enka, den på sin tid vackra fröken Hastfer, dö i ett fattighus och hans enda dotter försvinna, sannolikt som tjenstepiga, bland mångden. Thorilds och Bellmans enkor hafva rönt nåstan samma öde som fröken Hastser. Stagnelins och Vitalis voro föga bekanta och rönte visst inga årebetygelser medan de lefde. Den qvicke Dahlgren och den i romantikens rosenparker invigde Nicander fingo begge smaka bitterheten af svenska konstnårslifvet och den bevågenhet, hvarmed våra utmårktaste mån hittills omsattats. Och månne det år båttre med våra nu lefvande konstnårer? Efterverlden kommer nog att upplysa detta. Mången som nu år både gömd och glömd skall kanske då få ett namn, och tiden belysa mycket som nu år obekant. Ingen fåne lår vara så stor att han vill förneka Almqvist att vara våra dagars största poetiska snille, oberåknadt att han som tånkare och vetenskapsman arbetat åt många håll, och huru har fåderneslandet belönat bonom? jo, med en regementspastorsbestållning och 100 rdr årlig lån? En storartad belöning!!! AAA —