Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1851, sida 1

ALIA TOT 18011127 UIHDSSHuS samlad erlarennet, att det icke år de brotisligare af barnen, som ofördelaktigt inverka på de bättres lynnen och karakter, utan tvårtom de genom råddningshusets tillsyn, vård och esterdöme förbättrade och sedigvordne barn, som med lårarnes bitråde och under deras uppseende och handledning bidraga till att åfven på de djupast fallne intrycka förbättringens pregel och ingifva dem milda och menskliga kånslor, dygdiga föresatser och kristliga tånkesått. Men hr Cederschjölds radsla i afseende på råddningshusen tyckes icke blott vara hög till graden utan äfven stor till omfånget. Han fruktar, att de vid råddningshuset förbåttrade skulle efter en långre tids skilsmessa från hemmet och familjlifvet, vid afgången från förbåttringsanstalten, i allmånhet sakna deltagande vånner, som voro villige att bistå dem med råd och hjelp. Hår må det först tillåtas oss att fråga hr Cederschjöld, hvad begrepp han gör sig om samiljelivet inom sådana personers och slågters krets, der far, mor och barn stryka riket omkring och besvåra land och stad med bettlande, snatteri och tjufveri? Dernäst torde hr Cederschjöld kanske vid nårmare besinning medgisva, att ett från räddningsbuset utgånget förbättradt barn är bäst belåtet med att icke återkomma i någon slags förbindelse med sin fordna brottsliga omgifning, utan i stället få, efter utgången från stiftelsen, qvarstanna på den plats, hvilken dess vårdare inom råddningshuset eller andra menniskovånner efter barnets olika lust och skicklighet anvisa det, och der de åtminstone i början följa det med uppmårksamhet och huld omvårdnad. Hr Cederschjöld föreståller sig ytterligare att intagning vid ett räddningshus sej sällan utgör ett binder för de derifrån utgående att erhålla tjenster, som eljest kunnat stå dem till buds. Denna föreställning vederlägges af erfarenheten vid mer ån ett räddvingshus, der, ingen ovilja eller afvoghet visat sig att i tjenst emottaga barn, som utgått förbåttrade. Tvårtom engageras dessa i allmänhet med nöje och beredvillighet såvål af landtbrukare som handtverkare. Då deremot ingen husbonde gerna vill mottaga ett barn, som blifvit offentligt afstraffadt utan föregången förbättring vid råddningshuset. -Att på allmån bekostnad uttinga till uppfostran hos bosatte personer, som gjort sig kånde för gudsfruktan och sedlighet, sådana barn, som sakna egna tillgångar till underhåll, år ett råddningsmedel, som hr Cederscbjöld synes med förkärlek omfatta. Vi medgifra dess nytta och anvåndbarhet, såsnart endast fråga år om fattiga barn, som hvarken begått brott eller ådagalagt någon högre grad af moraliskt förders. Men i afseende på dessa sednare barn torde vi få fåsta hr Cederschjölds uppmårksamhet på en af de fordna pårerne i Frankrike, hr von Gerandos ord: De barn, som äro behåftade med fördersliga precedentier, tvetydiga symtomer och lastbara vanor, vågar man alldeles icke att anförtro åt enskilt familjevård. De skulle inom dess krets medföra en farlig smitta, och man kunde icke der påräkna den för dem erforderliga tukt. De behöfva en gemensam anstalts regelmåssigare och strångare disciplin och öfvade lårares och föreståndares oförtrutna ledning ), Hr Cederschjöld tror sig finna en öfverensstämmelse mellan sina åsigter af räddningshusen och hvad som föreskrifves i kongl. stadgan för folkundervisningen den 18 Juni 1842, i kongl. förordningen om fattigvården i riket af den 25 Maj 1847 och i kongl. stadgan rörande försvarslösa personer af den 29 Maj 1846. Han synes vara viss deruppå, att kendast nödiga kontroller öfver samma nådiga föreskrifters behöriga iakttagande erfordras för uppnående af det med ifrågavarande uppfostringsoch förbättringsanstalter åsyftade åndamål. I sanning rått lyckligt, om icke något mera behöfdes. Men hur vill hr Cederscbjöld tillvägabringa de nådiga kontrollerna öfver de höga töreskrifternas iakttagande t. ex. i stadgan rörande forsvarslösa personer, såvida han icke har ett råddningshus, i hvilket han kan insåtta de försvarslösa, vanartiga, moraliskt förderfvade och brottsliga barnen, till dess de blifva förbåttrade; ty hos enskilta personer kan och bör han, som Gerando visat, icke inackurdera dem, åfven om staten bestode ackordsumman, och de enskilte skulle vara benågna att emottaga sådana unga sribytare inom sin fredliga krets. Hvad vi sakna i denna del af fattigvården år uppenbarligen icke så mycket föreskrifter och kontroller på dessas vederbörliga iakttagande som sastmera institutioner, hvilka råcka lagarna och kontrollerna banden till befråmjande af det åndamål, som de sednare icke ensamma kunna åstadkomma. Lagar för vanvårdade barns uppfostran med sina kontroller utan stöd af råddningshus förekomma åtminstone oss som en medicina ruralis med sina läkareböcker för landtmannen jemte tillhörande sockenapotek utan bitrade af sjukhus för de utarmade patienternas vårdande. De förra göra visserligen hv.d de kunna till helsovärdens upprätthållande, men de kunna dock icke göra de sednare umbärliga. Den som reserverar sig mot inråttande af lånsråddningshus kunde på lika goda skål reservera sig mot anlåggande af lånslasarett. Men svårast af allt i hr Cederschjölds anförande hafva vi att förklara hans ovilja mot råddningsbusen, når den går så långt, att han ej blott vill hindra inrättandet af nya utan äfven Önskar se de redan af menniskokärleken stiftade, så skyndsamligen som möjligt upplösta. Hvilken myndighet vill vål hr Cederscbjöld som bitråde såtta i verksamhet för det önskade åndamålets befråmjande? De få i Sverige under sista decennium inråttade råddningshus t. ex. de i Råby, vid Kalmar och Götheborg stå redan, om vi ej misstaga oss, på så fast grund, att ingen menniskohand godtyckligt kan upplösa eller omstörta dem. De anlita icke staten för betryggandet af sitt bestånd i sin närvarande mindre bemärkta skala. Finge de något understöd af allmånna medel, så komme det att anvåndas till ett utvidgande af deras verksamhet, lika gagneligt för fäderneslandet som för den lidande menskligheten.