Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1851, sida 1

3 AE om uppfostringsanstalter för värnlösa och vanvårdade barn, (med anledning af det i n:o 271 af Aftonbladet förl. ar meddelade utdrag af kongl. styrelsens öfver fångelser och arbetsinråttningar i riket protokoll, hållet i Stockholm den 28 Oktober 1850). Det har varit i högsta grad tillfredsställande för enhvar, som intresserar sig för ifrågavarande välgörenhetsinråttningar, att förnimma, huru II. M. Konungen vid dem fäst sin höga uppmärksamhet och anbefallt kongl. styrelsen öfver fångelser och arbetsinrättningar i riket att med underdånigt förslag i afseende på sådana anstalters inråttande för hvarje lån särskildt till Kongl. Maj:t inkomma. Åtven har det varit hugnande för råddningshusen, att ordföranden i ofvannämnda kongl. styrelse, br generaldirektören och riddaren v. Troil i likhet med flere bland kon. resp. befallningshafvande ) i riket, hvilka också blifvit hörda i denna angelågenhet, intygat behofvet och nyttan af sårskilta uppsostringsoch förbättringsanstalter för moraliskt vanvårdade barn, som sakna behörig tillsyn af föråldrar eller anhöriga. Men deremot har det varit förvånande att varseblifva, huru en ledamot inom fångvårdsstyrelsen, hr Cederscbjöld, funnit sig uppmanad att draga i härnad mot råddningsinstituten i allmånhet och uttala förkastelsedomen öfver den välgårenhetsidd, som ligger till grund för dem, och som nåstan hela det bildade Europa godkånt. De skål hr Cederskjöld anfört för sin mening i detta hånseende åro icke nya. De finnas upptagna och vederlagda hos mer ån en författare, som tänkt oci skrifvit öfver råddningshus, pauperism och proletariat. Men för den allmänhet, som saknar tillgång på dessa skrifter, och som möjligen skulle kunna missledas af hr Cederschjölds åsigter, torde det icke vara öfverflådigt att hår återigen upptaga, granska och vederlågga dessa skål. Första hindret för inråttandet af uppfostringsoch förbåttringsanstalter inom lånen tror hr Cederschjöld sig finna i de högst betydliga kostnader som dessa inråttningar skulle ådraga staten. Det vore intressant att se, efter hvilken tariff hr Cederschjöld beråknar dessa kostnader. Upplysningsvis torde vi få nåmna, att ett länsräddningshus säkerligen utan svårighet skulle så kunna organiseras, att de till uppfostran och förbåttring der upptagne vanvårdade barns eller ynglingars årliga underhåll icke skulle betydligt öfverstiga arrestanternas i våra sängelser. Men de värnlösa barnens vistande inom råddningshusen inskrånker sig till 3, 4 eller 5 år; arrestanternas deremot förlänges icke sällan förr eller sednare till hela lifstiden. Barnet, som lemnar råddningshuset, blifver sedan oftast en nyttig medlem i samhället. Hvad den äldre brottslingen blifver, sedan han någon tid burit bojans tyngd, andats sangelsets luft och blifvit inbyrd af dess giftiga ångor, torde erfarenheten båst ådagalågga och minst någon ledamot i kongl. fångstyrelsen kunna vara i okunnighet om. Tanken på de dfverdrifna kostnaderna leder hr Cederschjöld till tanken på den öfrverdrifna fara, som länsräddningshusen skulle medföra. Denna fara förmenas bestå deruti, att lättsinniga och elakartade föråldrar skulle med uppsåt och principmässigt vanvårda sina barn för att få dem intagna vid den allmånna uppfostringsanstalten. Rörande detta argument mot råddningshus yttrar den berömvärde föreståndaren för das rauhe Haus vid Hamburg hr Wickern i Mittheilungen uber freie Verein. Anstalt. u. s. w. 1:sta serien 1845 pag. 167: en sådan farhåga hvilar på förutsättandet af en så diabolisk föräldra-onatur, att någon betånklighet i detta afseende minst borde hysas af dem, som framkasta den. Jag anser, fortfar han, ett ösverlagdt barnmord å föråldrarnas sida vida oftare kunna åga rum ån den håndelse, att de med vett och vilja förmå sina barn att begå brott. Jag har under en 12-årig verksamhet inom råddningshuset undersökt många hundrade hithörande fall och icke funnit ett enda, Som gifver styrka åt en sådan förmodan.s Och skulle möjligtvis ett enda sådant fall bland hundrade förefinnas, år vål då detta enda en nog giltig anledning för att från råddningshusens välgörande verksamhet utestänga de återstående nittionio? Och månne icke ett dylikt befaradt fall åfven skulle kunna åga rum, om de vanartade barnen, som hr Cederschjöld föreslår, utackorderades till enskilta personer, i stället för att intagas på råddningshus? En ytterligare farhåga föresvåfvar hr Cederschjöld. neml. den för vanvårdade barns försämring genom umgånge med de mera brottsliga inom läns-räddningshuset. Men äfven denna fruktan år helt och hållet gripen ur luften, den år panisk, liksom rädslan för spöke. Lånsråddningshusen i Sverige borde i likhet med de större förbättringsanstalterna i Frankrike och Tyskland hafva flera afdelningar, i hvilka barnen allt efter visad större eller mindre grad af brottslighet till vård och förbåttring först upptogos. Dessutom år det en vid ) Från dessa utgör dock hr landsh. Bergenstråhle i Jönköping, enligt Bore n:o 47, ett eklatant fast me11. PSN