Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1851, sida 1

i Z — Hr Palander trodde anslaget allraminst bora för l:sta året nedsättas, emedan derigenom rubbning skulle åstadkommas i arbetsplanen, som oviltorligen mäste vara uppgjord på förhand. Äfven vid Carlskrona voro strandbatterier nödvändiga. Ett kruthus utgjorde icke såsom hr lörnstein förmenade någon småsak, ty krut kunde ej förvaras i koslertar eller birålådor. Utan kruthus vore en fåstning af föga nytta. Begärde återremiss. — För samma beslut yttrade sig hr Almgren. Hr Ekenman talade för sådan förändring uti Statsutskottets hemställan, att Ständerna icke skulle vara hindrade att framdeles höja anslaget åfven för år 1851. Hr Schwan: En föregående talare hade yttrat att de, som talade för återremiss, ville beröfva staten 30,000 rår. Ordet berörva vore deriveradt af röfva och talaren måste erkänna att han vore en af de rösvare, som begårde återremiss. Han hemstållde om sedan man börjat bygga en fåstning vid inloppet till hufvudstaden, det vore svenska nationen vårdigt att låta denna fåstning förblifva en half ruin. Carlsten, som försvarade rikets förnämsta handelsoch stapelstad, hade åfven anspråk på omvårdnad. Nämnde fåstning vore byggd på en klippa och strandbatterier kunde följaktligen der i hast åstadkommas. Talaren vidrörde härester sjoministerns plan till Sveriges sjöförsvar och sagnade sig deråt att bemälde minister haft mod att erkånna olåmpligheten af vårt nårvarande sjöförsvar, äfvensom att planen syntes vara uppgjord med afseende mera på landets försvar ån ett anfallskrig. Sverige med dess nuvarande grånser hade ej stor anledning befara att blifva inblandad uti kontinentalkrigen, om det sjelf icke nödvändigt så ville. Försök i den riktningen gjordes dock 1819, och att vi då lyckligtvis icke lyckades att blifva inblandade uti ett europeiskt krig vore mera att tillskrifva en nådig Försyns skickelse, ån de styrandes vishet. Man hade talat om belåtenheten i landet såsom dess båsta försvar. Det vore dock att hoppas att, innan krigsfara nalkades våra kuster, vår belåtenhet eller missbelåtenhet långesedan upphört men, i fall sådan olycka skulle drabba oss, vore talaren öfvertygad, att hvar och en skulle låta sin enskilda missbelåtenhet fara och stå redo att offra lif och egendom för fåderneslandet. Hr Wern utvecklade skålen för Statsutskottets utlåtande, som han försvarade. Det anslag, som Utskottet tillstyrkt, vore icke obetydligt och kunde efter regeringens bepröfvande användas, der största behofvet funnes. Vid förra Riksdagen begärdes 105,000 rdr, men då erhölls ej mera ån 43,000. Statens tillgångar voro ännu ganska ovissa och kunde understiga den i Kongl. Maj:ts proposition framstållde beråkning. Der hade riksgåldskontorets behållning blifvit beråknad till 700,000 rdr, men utgjorde nu endast 500,000 rdr, sedan 200,000 rdr blifvit lyftade på mindre kreditivet. Utskottets tillstyrkande vore icke, på sått hr Lagergren yttrat, tvetydigt. Det afsåg endast att 75,000 rdr skulle under innevarande år för åndamålet af riksgåldskontoret utgå, men lade icke hinder i vågen för Ständerna att sramdeles öka detta anslag. Hr Hesselgren talade åfven för utlåtandet och yttrade, i anledning af hvad under diskussionen förekommit om folkets sinnesståmning, att det icke borde af representationen döljas, utan fastmera till regeringens kånnedom framföras, att missbelåtenhet vore rådande öfver hela riket, ej blott i ståderna utan äfven på landsbyggden. : Uti tvånne ytterligare anföranden replikerade br Lagergren dem, som försvarade utlåtandet, och yttrade bland annat, att det vore en sorglig företeelse att i denna fråga två Stånd inom Utskottet stannat mot två. Genom en långvarig fred vore man insöfd i sådan säkerhet, att den ene talaren efter den andra uppstod och yttrade att någon fara icke år för handen. De sednare årens tilldragelser borde dock hafva minskat denna säkerhet. Ehuru djup och välgörande den politik var, som icke qvarhöll Sveriges ultramarinska besittningar, tillintetgjorde den likvål icke möjligheten af ett krig. Om den omtalade belåtenneten vore beroende af skatternas minskning, borde erinras, att år 1810, då Sverige genomgått ett olyckligt krig och icke hade mera ån 23 million innevånare, den allmänna bevillningen utgjorde 2 millioner rdr; hvaremot den nu, då landet eger en befolkning af 31 millioner, uppgår endast till 2,800,000 rdr. I anledning håraf frågade hr Brinck hvilka de stånd voro, som i håndelse af ett krig fingo båra största