Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1851, sida 1

den sjuke. Med ryggen mot dem Enåföll tvenne gestalter framför konstberidarens låger. Det var den sköna Columbine och gresve Fritz, som ånnu till hålften var maskerad som Pierrot. På en kossert i en vrå af tåltet satt den lille pajas utan mask, med den gamla apfysionomien, och betraktade den sorgliga gruppen, under det han betånksamt ruskade på hufvudet samt då och då torkade en tår ur dgat. Slutligen afbröt den gamle sjuke mannen den graslika tystnaden. Larma och skrika de ånnu derute?— frågade han. — Måste de ånnu springa och gyckla för att skaffa mig f0? Nej, nu år det förbi. — Grefve Falkenberg! fortfor ban och stirrade på den unge ådlingen, — 2ja, ni lefver — det år ni; jag kånde er nog, och ni har blottstållt er får verldens hån för min skull. — Ni ville bereda mig ro och skaffade mig att höra detta förfårliga skratt, som så ofta hånat och bespottat mina qval; men likvål aldrig så, som under den sistförflutna timman. — Då jag sist såg er och Giasinda tillsammans— fortfor han efter ett kort uppehåll -— beslöt jag att ni aldrig hår i verlden skulle se oss mera. — Blott alltför snart måste jag tro, att detta beslut blifvit faststålldt af den evige domaren. Jag såg ert fulla namn i en tidning