Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1851, sida 1

— — hans motion åsyftade ej att åka skattebördan, utan endast att låta en beviljad skatt utgå; förmenade att konungens rådgifvare Med afsigt tilltagit summan för krigsrustningarne för högt, får att sedan få nöjet och åran att efterskånka ett belyflliet belopp. Derefterinkom talaren på sitt favoritthema: silfrets utgående i följd af den stora importen; bankovinsten borde derföre anvåndas till bankens såkerhet och alldeles icke till andra utgifter, ty den stora silfverexporten och de snart förestående råntebetalningarne till utlandet å hypothekslånen skulle på banken komma att utöfva stort mehn. Såsom ett ytterligare skål för behofvet af den omnåmnda bevillningens ingående, gaf talaren en vink om att det kanske ej stode så vål till inom Riksgåldskontoret, och att de tillgångar, Som upptagas i konungens proposition om statsverkets tillstånd och behof, icke fullt öfverensstämde med Riksgålds-kontorets synliga råkenskaper, Ädetta har jag fått veta genom bref af en vån, en embetsman i Riksgälds-kontoret; ja! mine herrar (hemlighetsfullt) vi få vål se! Hr Sandstromer gendref de yttrade insinuationerna mot konungens rådgitvare och yttrade, rörande bankovinstens föreslagna anvåndande, att då banken nu innehar den grundfond, som af konung och stånder blifvit bestämd, och då, vid de båda föregående riksdagarne, bankens vinst blifvit använd i och för statsregleringen, K. M:t åfven nu med skål kunnat förslagsvis upptaga densamma såsom en disponibel tillgång för statens behof. Friberre Raab ansåg ånnu för tidigt att yttra sig rörande Riksgälds-kontorets tillgångar och deras öfverensståmmelse med K. M:ts förslag, utan vånde sig mot hr v. Hartmansdorffs motion, och med tillråttavisande af det nåstan spefulla sått, hvarpå hr v. H. omtalat den danska frågan, utsade han några varma ord om de skandinaviska sympathierna, som med skål allt mera utbredde sig, och säkerligen voro de som förmått Ridd. och Adeln att utan biafsifter bitråda det fattade beslutet om understöd till stamförvandterna; motionåren tillhörde visserligen den minoritet, som påstår sig vara konungadömets sanna vänner, huru förklara då att når konungen genom lättandet af skattebördan, rättvisligen skulle tillvinna sig folkets tacksamhet och bistånd, ledaren af samma majoritet söker motsätta sig en slik konungamaktens åtgärd? Hr Printzenskold ytirade sig i örverensstämmelse med hr v. Hartmansdorss, åfven hvad Riksgälds-kontorets tillgångar betråffade, om hvilkas verkliga belopp regeringen bordt genom särskilda förfrågningar göra sig underrättad. Hr Sandstromer anmärkte, i anledning af hrr Hartmansdorsss och Printzenskölds yttranden om Riksgålds-kontorets tillgångar, att några sårskilda upplysningar från Riksgålds-kontoret ej erfordras, då man eger att tillgå den offentliga redogörelsen för kontorets tillstånd; huruvida denna redogörelse öfverensstämde med råtta förhållandet, vore en sak får sig, som framdeles nog skulle skönjas; emellertid vore i K. M:ts proposition den kålla angifven, på hvilken beråkningarne grundats, och man borde derför, i stållet för obestyrkta förmodanden, sökt visa, att denna kålla blifvit oriktigt upptagen. Hr v. Hartmansdorff gjorde nu en slags förmildring i sina yttranden rörande danska saken, men frågade derjemte, huru bör man val benämna det som åhvarken år krig eller sred. Derefter sökte talaren (med förbiseende af II. M:ts yttranden i throntalet), visa att regeringen egentligen icke önskat efterskånka den omtalta bevillningen, utan, såsom orden i konungens proposition fallit sig, ofrerlemnat till Rikets Ständer att besluta om anvåndandet deraf. Sedan hr Printszenskold yttrat sig, remitterades motionen till Statsutskottet. — Hos Presteståndet diskuterades Statsutskottets memorial N:o 13, ang. anslag till våra vigtigaste fåstningsbyggnader. Diskussionen företedde den märkvärdighet, att alla talare, som uppträdde, yttrade sig för återremiss. Prosten Berlin ansåg att reservationerne tillsyllest upplysa, huru orätt utskottet haft att nedsätta det af Kongl. Maj:t begårda anslag. Doktor Stenhammar trodde, att det skål, som utskottet användt för nedsättning af anslaget, var oriktigt, då fåstningsbyggnaderna på långt når ej ännu voro fullbordade. Utskottets resonement vore för öfrigt haltande och tvetydigt. Prosten Forssell instämde i hr Troils reservation samt med de föregående talarne. Lektor Tellbom visade fördelen af ifrågavarande fåstningar för riket och trodde, att det begärda anslaget ej kunde anses såsom betydligt, utan tvertom högst ringa; önskade återremiss, på det utskottet antingen måtte bevisa, att — ——— — —— —