Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1851, sida 1

tomimen slut och Pierrot slöt representationen med en högst komisk åtbörd af gåckad glådje och fruktan för att sjelf falla i djeflarnes klor, hvarmed han hotades. Under stormande bisallsyttringar gick ridån ned och publiken åtskiljdes. Helman och Stahl hade befunnit sig ensamma nåstan en half timma i det tomma, halfsmörka brådskjulet och väntat på grefve Fritz, utan att denne infunnit sig. -Nu tycker jag han kunde hafva haft tid att få tvåtta och omklåda sigk — utbrast slutligen Stahl. — Låtom oss gå in bakom ridån och se efter hvart han tagit vågen.Helman tyckte det vara opassande, och man dröjde ännu en qvarts timma; men Fritz kom icke. Otälig sprang slutligen Stahl fram och drog förhånget till sidan från den lilla scenen; men ingen menniska syntes, och hela skådebanan var mörk och öde. Genom den glest sammanfogade brådvåggen syntes ett ljussken från tåltet bakom den af bråder uppförda theatern. Stahl observerade ett håsttåcke, som dolde ingången dertill; han drog det sakta till sidan, och både han och Helman stodo som fastnaglade vid jorden vid den syn, de der sågo. (Forts.) RAA