Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1851, sida 1

—7—— — 1 s ergöthand icke kunna, uppgifvas, bland de sådesrikare, hvarifrån Götheborg kan påräkna någon egentlig spanmålstillförsel för upplag. Det kan icke skåligen antagas att sådan tillförsel för export, annorlunda ån undantagsvis, någonsin skulle kunna blifva att påråkna från Skåne, målareprovinserna, Östergöthland eller andra sädesbårande orter vid Östersjön. Om det nu ock kunde vara att hoppas, att, genom jordbrukets förkofran i allmånhet, spanmålstillförseln från inrikes orter till Gåtheborg inom ett eller annat årtionde kunde vara två eller tre gånger större ån den nårvarande, så enår årliga skeppningsbeloppen under sednare tiden, enligt hvad handelsföreningen upplyst, icke uppgått till fullt 50,000 tunnor, som, då deruti hufvudsakligen ingår vårsåd, icke torde kunna i vårde uppskattas öfver 250,000 rdr visar sig uppenbart, att denna handelsgren hår på orten icke år, eller vid jemförelse med flere andra, kan anses blifva af så stor betydenhet, att den företrädesvis må anses sörtjent af statens understöd. Då dertill kommer, att den jordrymd, som sökanderne till anlåggningen bestämt, och som efter min åsigt, angelågnare påkallas till anläggningar för varuinförseln, hvilka, såsom underkastade nårmare tullkontroll böra inom staden concentreras, ån till upplag för utförselsvaror, hvartill låmplige lokaler kunna erhållas vid de yttre elfstrånderna, icke numera låra kunna, emot stadens bestridande, till ifrågavarande åndamål anvisas, så ock utan att för öfrigt inlåta mig i någon granskning af befogenheten att för ett i sjelfva verket enskildt företag ifrågasåtta en uppoffring från det allmånnas sida, som synes vara stråckt öfver yttersta grånsen af hvad erfarenheten vanligen visat vara antagligt åfven för allmånna föremål, finner jag mig sakna anledning att med mitt tillstyrkande den gjorda ansökan understödja. (Underskrifter.)