Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1851, sida 1

lig syn hade blifvit nedstörtad i i en atgrund. Han hade sänkt sina Ogon till jorden för den gamles förkrossande blick. Han stod som faslnsglad vid golfvet och kunde icke göra sig reda får hvad som hade föregått med honom och Giasinda. Då han kom till sig sjelf igen, såg han sig ensam i det tomma magasinet. Dörren stod öppen; men luckan var stångd. Han vågade knappast att se ditåt. Narrens, af skadefröjd fulla bravorop ljöd ånnu i hans 5öron, och det grinande apansistet med pajasmössan, stod ånnu sör hans ögon, som en demonisk, skårande motsats till det hotande domareanletet, hvars förebrående blick liksom en åsksträle hade trångt till djupet af hans förkrossade sjål. Förvirrad och nedslagen begaf sig grefve Fritz till sitt rum. Han lyssnade vid dörren till sidorummet; men der var dådsstilla. Han ref af sig konstberidaredrågten och påklågde sig sina vanliga klåder. Han tånkte på för. soning med den gamle, hvars förtroende han så obetånksamt hade såckat, och då han nu allvarligt eftertånkte sitt förhållande och sin ställaing och hvad som hade passeradt, kom så småningom hans sinneslugn åter. och han blef snart ense med sig sjelf. Hon ålskar mig, — sade han — -och hon skall blifva min maka. Må mina frånder och hela verl