Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1851, sida 1

Bii —— före sina landsmån att uppgifva republiken, men — såsom det ordagrannt heter — icke friheten, ej heller äran. Hvad hr Guizot förstår med frihet, har han praktiskt visat; och hvad betyder åra i Fransmånnens mun? Krigsåra? och hvilket krig kan hr Guizot mena? Månne ett krig för de förtryckta folkens frihet? Han skulle kånna sig förolåmpad genom denna tolkning. kepublikanerne, menniskoslågtets oförbåtterliga siender. såsom de kallas i en tysk depesch, proklamerade fred emellan folken, aktning för grånsorna. Guizot rekommenderar, såsom afledare, att eröfra några landbitar srån de östra makterna, med hvilka han så långe lefvat i det hjertligaste förhållande. Han beråttar för det andra Monks lefnadshistoria. Denne Guizots hjelte har England att tacka för de osörbåtterlige Stuarternes återkomst, den blodbesuddlade domaren Jellries, en 28 år varande regim ståmplad al osedlighet, hyckleri, tyranni och vanåra, och slutligen en ny revolution. Hvad Guizot i synnerhet beundrar hos sin hjelte år att han varit sluten och ,kunde ljuga med en sådan kontenans, att han missledde sina förtrognaste anhångare. Han såger monarkisterne i Frankrike, att deras låge icke år fullkomligt detsamma som Jakobiternes i England, men eger likvål mycken likhet dermed; han uppmanar dem att följa desas exempel och att gent emot massorna iakttaga klokhet och tystnad; ban lofvar deras högförrådiska förehafvanden himmelens välsignelse och betecknar påtagligen general Changarnier som den franska Monk. Han meddelar slutligen ett bref af Richard Cromwell, den store protektorns son, hvilket skulle vara fullkomligt betydelselöst, om icke brefskrifvarens klagan öfver sina skulder skall vara en anspelning på franska republikens president. Vi hafva icke några sympathier får Louis Bonapartes penningebekymmer; vi anse, att han skulle båttre tjenat sig sjelf och verlden, om han liksom den aflidne presidenten Taylor i Amerika sjelf bure sin nattsåck till jernvågsstationen, i stållet för att skuldsåtta sig för kalaser på siskonkorf och champagne; vi betrakta det som en olycka, att i hans hufvud de begge kallelserna att bevara det europeiska samhållet för anarki och rådda sig sjelf för bysåttningshåktet åro oskiljaktigt förbundna; men vi anse det vara dfver hösfvan småaktigt att en man, hvilken såsom Guizot profeterar och utdelar löften om himmelens vålsignelse, på detta fega vis gilver sin motståndare ett sidohugg. Vi hafva icke gjort Guizot några förebråelser, så långe han höll sig tillbaka. Han har utmanat kritiken. Vi håna icke den fallne motståndaren, vi beråtta blott huru en ordningspartiets förkämpe demaskerar sig. Vi torde få anse det som ett godt tecken för friheten, att dess motståndare så öppet trampa råttsoch sedelåran under sötterna.