Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1851, sida 1

hemta tröst af det medvetandet, att hafva fallit si en oerkånd konflikt, dukat under för en med sig i fallet. Guizot saknade denna tröst; han visar frän sig med harm den tankan att hafva störtats genom ett stort solks uppresning: han tror sig hafva sallit genom en förseelse, geutansör hans palats lekt med gevåret, hade han sjelf varit litet piffigare örclormbankettaflåren, så måste, menar han, systemet hafva bestått i all evighet, och han kunde hafva förblifvit minister ända till sin död. Det år samma åskådning af historien, som en medlem af tyska nationalförsamlingen utvecklade: hade han icke en beståmd dag med några af sina vånner tidigare ån vanligt gått till bords, så hade icke Voigt genomdrifvit sitt andragande att bringa vallagen på dagord ingen, så hade icke före författningens andra låsning partiernas bekanta koalition egt rum, så hade författningen blifvit mindre demokratisk, så hade de tyska konungarne antagit densamma, så lefde för nårvarande tyska folket i tyska riket måktigt och aktadt utomlands, enigt, florerande och belåtet inomlands. Vi beklaga en hvar, som bår ett så svårt ansvar. Men den tron att genom ett helt obetydligt misstag hafva förspillt sin lycka, år icke den ende gam, som gnager på exministerns hjerta. Han har icke bevårdigats med någon eklat, någon process, icke en gång en landsförvisning. Man gjorde honom icke den åran att hålla honom för farlig; man låt honom löpa. Hans fruktan dref honom i utlandet, ibland de praktiske Engelsmånnen, som voro allt för upptagne med sina affårer och sitt arbete, för att taga någon sårdeles notis om Mister Guizot. Ett hopp var honom öfrigt — det gamla systemet måste återkomma, och då måste man anlita honom. Det gamla systemet syntes snart återvånda, man anlitade honom icke. Då ansåg han det vara på tiden att visa sig; obemårkt, utan eklat, såsom han lemnat Frankrike, vånde han dit tillbaka och måste vara vittne till, att andra förstå lika bra, som han, att regera emot konstitutionens anda, håna folkets vilja, kokettera med absulutismen i utlandet. Slutligen förlorar han tålamodet, han anser det för yosörsvarligt att dröja långre med meddelandet af sina Tråd! Han beråttar sina landsmån Washingstons lelnadshistoria, och gör det på ett sått, beråknadt att bibringa dem den största möjliga afsky för lolkväldet. Med de amerikanska lristaternas underbara utveckling för ögonen sakförhållanden och bevis, som man har rått påståenden, det ena en feghet — vi kunna icke begagna något lindrigare uttryck utan att tråda sanningen för nåra — det andra Uen förolåmpning emot franska folket: republikanska regeringsformen vore får svår och sordrade för mycken dygd. Han råder derLAA ss gigantisk motståndare och ryckt en hel verld nom ett missförstånd, Hade icke en soldat år detta visserligen icke så lått. I stållet för ? att vänta, kommer han derföre med tvenne