Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1851, sida 1

han icke kunds förklara sig. IIuru ofta han an hade skrattat åt den gamles mimik, kunde kan likvål icke tånka sis något ansigte, hvari han med större fasa skulle kunna skåda förakt eller vrede uttryckt. Om sin lefnad och sitt Ode talade Ritter aldrig; men hans åsigter af lifvet i allmänhet var ofta föremålet för hans astonsamlal, når han icke med hånryckning talade om vetenskap och konst, som nästan var det enda i verllen, han tycktes hatva kårlek och aktning för. Med stolt färakt och åfven med hån betraktade han deremot nåstan allt, hvad i verlden kallas -inrätining.såväl i veten-kapligt som medborgerligt hänseende, och äg s oste deröfver sin vrede luft sör grefve Friz. Till en stor del instämde den obåndige åfve infyraren med honom i hans sått att se tingen, blott med den å skilnad. att han med hela sin ungdomliga elädtighet beskrattade och roade sig af pedanferiet och småsktigheten, som den gamla melankolikern ifrade allvarligt och bittert emot. Förhållandet emellan Ritter och hans hustru var alltid grefve Fritz en gåta; ty ånskönt han syntes måtka elt spändt dellagande hos den bleka, dåfva hustrun. hvarje gång Utter blef högljudd, och ett uttryck af återhållen glädje når hon såg honom liflig och glad — hörde han likvål aldrig, att de talte