Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1851, sida 1

Dr kunna bäråkua ett beskydd emot den af Preussen icke erkånda förbundsförsamlingens våldsamma och olagliga mellankomst. Preussen låtsade sig åfven upptråda till Kurhessens sörsvar , hopa! le trupper vid dess gränser och intog en position, som ingaf, hessiska solket förtröstan och styrkle dess förhoppningar. Men huru skamligt blefvo icke dessa förhoppningar svikna! Först i Warschau och sedermera i Olmätz förråddes af Preussen frihetens sak i Tyskland, och samma preussiska trupper, hvilka kurhessarne med öppna armar mottagit somsina beskyddare, göra nu gemensam s.k med deras föriryckare och medverka vid sörlattningens undertryckande. Ömkligast under allt detta är att se, huru Preussen, genom att 7, Ä a gifva sakerna andra nomn, söker att bevara skenet och rådda den jemt och ståndigt framhållna preussiska äran, som dock inga ordvrängningar förmå rentvå från de flåckar den erhållit. Vi vilja nu återtaga tråden i vår framstållning. Vi omnåmnde omöjligheten al någon utveckling i de tyska småstalerna, och de skål, som dertill åro vållande. Hvad nu betrållar de stora staterna, till exempel Preussen, så ser dess befolkning ned med en viss ringaktning på de konstitutionella stalsmånnen i de mindre staterna. Den tillochmed föraktade att följa en sådan man som Gagern. I Preussen sjelf har det icke varit tid eller tilllälle för ett konstitutionelt parti att bilda sig. Mån sådana som Camphausen, Hansemann och Auersuald hade fördenskull hvarken erfarenhet af folkliga institutioner och deras verkan, ej h rel ler något inflytande ibland folket. Nya man i det offentliga lifvet kunde de hvarken föreskrifva hofmännen lagar, eller beherreka massan. Det fanns ingen af dem, som kunde spela hvarken Casimir Perriers eller Lafayettes rol efter en revolution. Att de preussiske konstitutionelle gjort siasco, år alltså icke uteslutande deras eget fel, ehuru det å andra sidan ej kan nekas, att de sjelfve till en stor I del förskyllat sitt öde. Medlemmar al bour. o . 0 2 geoisien, sågo de isynnerhet på dennas fördelar och tvekade att vidtaga sådana genomgripande reformer, som åfven kunde komma den stora massan af folket till godo. Vansemann var den ende minister i Preussen, som — LJ utgjorde ett undantag från denna :tImånna regel, men han blef Ålven snart aslågsnad af höga vederbörande. som aldrig kunde förlåta honom hans försök att göra kronodomånerna till nationalegendom. När nu den inom representationen sörherrskande demakratien upptrådde med sina anspråk, svek den skugerå da bourgeoisien folkets sak och förband sig med hofvet och adeln emot demokratien. Denna, som ånnu ej slagit nog djupa rötter hos folket, kunde icke hålla fåltet emot dessa förenade motståndare, utan blef trångd tillbaka inom sina sörskansningar. der den afvaktar ett bynnande ögonblick får sitt återuppirådande, och detta torde kanhända icke så långe låta vånta på sig. De bekanta råddande dåden följde; konst tufionen blef gång efter annan tummad och föråndrad och re presentationen så inråttad, alt bildningen och förmögenheten blefvo allherrskande inom densammma. Hade bourgcoisien smickrat sig med det hoppet, att nu helt makligt få njuta segrens frukter, fann den sig — —