Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1851, sida 1

0 — vånliga dalar och berg, rika på minnenas Su uld. Tempelklockorna ringde till bön, högtidligt och fridfullt, himlen, med stjernor besådd, böjde sig stilla ö och klar. Som ett omåtligt, samnande hvalf, kring den slumrande jorden; rådande tystnaden bröts blott af de vandrandes steg. Kammarn, der sångaren stod, med handen stödd emot kinden, djupt i betraktelser sånkt, höljdes af skymning och natt; men gentöfver i grannens gemak var ljus och var glådje: I prunkande kronor der spridde ett blåndande sken. Och kring en julgran, smyckad och grön, med brinnande vaxljus, hoppade ålskliga barn, klappande håndren af fröjd. Taflan var skön, men omkring den en ram af smårta sig gjöt dock; ack, från de sina ju var sångarn, den skådande, skiljd! Klart för hans öga stod, hur han sjelf så ofta i hemmet midt ibland maka och barn firat aftonens fest, gifvit skånker och skänker fått, men af gåfvorna skönast barnaglådjen dock var, helgad af kårlek och frid. Minnet af detta allt, når för sångarns öga det trådde, lockade tårar fram, tårar af saknad och hopp. Plötsligt på dörren det klappade då, och in i — — — det mörka rummet, ett grafhvalf likt, trådde en dyster gestalt. Bref jag bringar (så ljödo hans ord) men sorgligt det synes: svarta kanter det har. Mycket jag tvekat, om dig jag det skulle lemna i qvåll, eller tidigt i morgon, når till ottan jag gick, dina dörrar förbi. Se, der år det och nu sarvällMed darrande hånder sångarn tog brefvet emot, tånde med darranl de hand upp sin lampa; men vågade knapt julgåsvan betrakta, låsa dess usanskrift, bryta dess svarta signet. DUYåd bebådade det; men hvems? . . Försärliga fråga, som besvarad att se tanken båfvade vid: Kunde ju vara ett ålskadt barn, en ålskande h makas, vara en trogen våns, pröfvad i glådje och sorg. (Asiens hårjare, Choleran, gick ju ånnu och valde offer vid Götha elf, slet ju de kåraste band.) Visshet måste dock vinnas, om ån med blödande hjerta:; fallet i djupet år svårt; plågande mera år dock att på branten deraf i marterande ovisshet svåfva mellan fruktan och hopp, mellan ett nu och ett då.