Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1851, sida 1

——knötit. ——— ämndes hår ofvan, att det förflutna året va it sårdeles rikt på lårdomar. Meningen hårf torde låsaren redan hafva gissat, men för indvikande af misstydning, vilja vi nårmare örklara oss. De konstitutionelle medelvågsmånnen, de noderate (hår i Sverigede grå), detta under dessa lika benämningar förekommande parti har, såsom numera icke torde vara någottvifvel underlastadt, dertill drifvetaf egennytta, rådsla och feghet sörfuskat revolutionen eller rent af förrått frihetens sak .1850 år egnadt att låra dem, hvad de dermed utråttat eller derpå vunnit. Ordningen år återuppråttad, det år sannt. Men hvad för en ordning, jo, en ordning, som dyrkas i gestalten af gardeslöjtnanter och gendarmer. Detråknektvåldet domminerar med andra ord nu i Europa. De styrelser, hvilka regera med sabelvåldets nåde och i kraft af detsamma, vilja gerna drisva ett maskeradt spel, och dålja det beroende, hvari de åro af bajonetterna. De betjena sig derför af skenkonstitutioner, för att purra folket och inlulla det i den inbillningen, att det har en representativ regering. Knepet år dock för groft för att ej genast upptåckas. Det år i sanning ett dåligt tidens tecken, att sabelvåldet år den förherrskande principen, ty det år icke endast en naken despotism, utan åfven en despotism, som ingenting kan grunda. De konstitutioner, som tillkommit eller som verka under dess auspicier, ingifva icke folket något förtroende. Folket hvarken vill begripa dem eller skånka dem sina sympathier. Det vågrar att deltaga i valen, och om det deltager i dem, sker det endast för att afgifva löjliga eller hånande vota. Den gamla vårdnaden för furstarne år i Europas fleste lånder för långesedan totalt försvunnen. Detsamma år nu nåra nog åfven håndelsen med vårdnaden för konstitutionerna och de derpå grundade förhoppningar. Man vårdar icke långre de bestående institutionerna, eller hyser något förtriende för desamma; i stållet för vårdnaden, förtroendet och hoppet, hafva kommit sådana cåhe känslor, som öruka, tan och undergifvenhet för den rå styrkan. Folket erhåller lårare — uppenbara eller hemliga jesuiter — hvilka såga det, att det skall frukta Gud och åra konungen, och den bevåpnade makten år tilhands att tvinga det dertill, åtminstone i yttre måtto. Ingenting göres för att försona de olika samhällsklasserna och deras sridiga intressen med hvarandra, eller återställa förtroendet till styrelserna; tvärtom hafva alla åtgårder och tillgöranden en tendens att upprycka de få grundpelare, som ännu uppbära den till sitt fall lutande byggnaden. Sådan har öfverhufvud taget Europas stållning blifvit under det sistförflutna året, och hvilka lårdomar innebår det icke för bourgeoisien, som år skulden dertill, att sakerna på detta sått råkat i stöpet! I sin sjelfviskhet ville hon icke fåra massan rättvisa, fruktade dess anspråk och sökte ett stöd emot dem hos hofven, adeln och presterna, i hopp att med dessa allierade efter vunnen seger få dela våldet och åfven troligtvis med den hemliga beråkning att småningom kunna drilla hela makten i sina händer. Huru jemmerligen och ömkligen hafva icke dessa förhoppningar och