Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1851, sida 1

digheter som nu. En vemodig ehuru lycklig känsla intog honom, och en tår dallrade i hans ögonhår. Eglantine, uppmuntrad af ett sådant svar, fortfor: — Hör nu hvad jag tånker: Om ni blir råddad ur den fara som nu hotar er, så kan ni ju vålja er en nustru efter behag . . . men enligt hvad ni nyss sade till de andra herrarne, år detta vål mindre sannolikt. Om ni åter blir dömd till ett långvarigt fängelse. ... Hår stockades Eglantines röst af tårar. — Ja, till fängelse eller landsflykt, sannolikt för hela lifvet. — Då, återtog den unga flickan, förestår eder också ett helt lif af ledsnad och lidanden. Ni har visserligen ett lyckligt lynne, men i långden gifver nog detta åfven vika. Tro mig, inem lås och reglar skall eder glådje förbytas till sorg! Måhånda blir ni skiljd från edra vånner, och huru ödsligt, huru dystert skall icke då allting förefalla er. Jag har tånkt på detta under hela den tid jag rott denna båt, och jag tror att en ung, kårleksfull och tillgifven maka skulle kunna mycket förundra ert öde. Hör noga på hvad jag såger. Den unge mannen behöfde alldeles icke denna uppmaning, ty med hela sin själ uppsångade han orden från Eglantines läppar. — I vanliga förhållanden skulle ni måhånda knappt gifva akt på en kånsla mer eller mindre för er; men i olyckans stunder, då denna tillgifvenhet står ensam, skall ni kanske finna den dyrbar nog. Den liknar en brinnande lampa, hvars sken man knappt mårker om dagen, men under nattens stunder blir en förtrogen vån. Om ni blir dömd till ett långvarigt fångelse, skulle jag dagligen få helsa På er, och kanske få stanna qvar hos er. Skulle ni blifva förvisad till ett fråmmande land, vore ju er maka alltid vid er sida, delade er boning och er kost, och skulle såsom en