Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1851, sida 1

han passerade förbi skyldtvakten, några låga toner på sin flöjt, likasom för att gåra narr af honom. Småningom blef hafvet fritt från farkoster, och man började åfven blifva friare i båten. Pommier och Cedric togo plats vid sidan af Martha, som styrde båten, och började samtala med henne. Eglantine hade, sedan hon erfarit den fara hvarför sergenterne från la Rochelle voro utsatte, icke uttalat ett enda ord. Svag som ett barn, var hon nåra att duka under för sin smärta; hennes bröst var betryckt, hennes ansigte, så sållan lifvat af en flyktig rodnad, var blekt som döden; med sina sammandragna ögonbryn bar hon i sina drag en stämpel af både djupt begrundande och sorg. En stund, då en starkare vindfläkt, framdref båten af sig sjelf, och Martha således endast behöfde sköta styret, satte sig Eglantine på en af tofterna nåra den plats, hvarest Goubin var dold. Denne hade i höet borrat en Öppning, hvarigenom han stack ut sitt hufvud, det han stödde i ena handen, med armbogen hvilande på botten af båten. Och under det de öfriga vånnerna samtalade på något afstånd ifrån dem, sade Eglantine med låg röst till Goubin. — Hr Goubin, jag ville så gerna såga er någonting. — Ack! så mycket båttre . . . svarade Goubin. — De andra såga att ni tycker om mig. — Det år inte svårt att gissa. — Det kan vål hånda; men det år andra som såga det och inte ni ...ty ni har aldrig begärt min hand. — Det år sannt. — Nå, då år det jag, som skall fråga er. Den unge mannen förstummades af beundran Öfver denna nåstan sublima oskuld, under sådane omstån