Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1850, sida 1

ö ö ö Han andades lättare då han kände sig ensam på detta ställe. Smäningom försjönk han i allvarliga och djupa tankar, och hans själ sväfvade upp mot himlen på bönens vingar. — Min Gud! sade han, i det han föll på knå och lutade sitt af tårar fuktade ansigte i sina hånder. Min Gud! Jag skulle vilja dö för Frankrike! — Ack, denna Önskan har lefvat hos mig, så länge jag andats; jag har alltid dråmt mig denna årosolla död. Jag har låst om de helige martyrerne för såderneslandets sak, jag har gjutit en tår för hvarje sida uti historien, hvarpå något stort offer varit upptecknadt. — Men jag har dolt denna känsla för allas ögon; lag skulle hafva lidit, om man hade kunnat se den hrinnande patriotismen i min själ; denna själ skulle hafva tillslutit sig för allas blickar. Man har i mig endast sett en allvarsam, begrundande man; man har trott mig vara kall och stråf, emedan jag, enligt deras mening, ej ålskade mitt fosterland. Måktige Gud! man vet icke, att denna gränslösa kårlek beherrskar hela min varelse, uppfyller mina dagar med måktiga rörelser, mina nåtter med feberaktiga och hånryckta drömmar! ... — När landet lider, då ålskar den sanne medborgaren det destomer; och hvilket land har väl varit olyckligare ån Frankrike i närvarande stund! Jag skulle heller önska, att vi lefde i feodalitetens och slafveriets tider. Då voro folken blinda och kände icke sina olyckor; okunniga om sina krafter, ledo de mindre af sina bojor. . . . Men Frankrike har lärt kånna friheten och storhetens dagar, och nu måste det, med öppna ågon och hjertat uppfyldt af brinnande begår att skrida framåt, åter båra tråldomens tunga börda!