Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1850, sida 1

I I I korttånkt och låttroget folk, och det år endas en captatio aure popularis. De veta mer å vål, att konservatismen hår i landet mera be ror på en dåd ständsskillnad ån på en let vande öfvertygelse; de veta, att adelsmanne och presten — vi tala hår i allmånhet, — å konservativ mera i följd af den stållning, hvar samhållet försatt honom, ån i följd af någor på förmenta sörnuftsgrunder hvilande insig om konservatismens beråttigande i politisk hånseende; de veta slutligen, att denna ståndskonservatism af en helt naturlig instinkt såker håfda och bibehålla, hvad den kallar oct anser för sin rått, sin egendom. Men de grå veta åfven, att denna påstådda rått, denna förmenta egendom icke numera såsom sådar erkånnes af folkets förnuft; att adelns och presterskapets politiska företrädesrättigheter icke mera ega någon rot i folkmedvetandet Samt att således denna konservatism, utan kraft och utan fotfåste, år en föga farlig motståndare. Åf frihetens starka, måktiga ande tag bläses den bort, såsom ett torrt löf af vin den. Men en vida farligare och måktigare konservatism skulle den grå alliansen bilda, ifall den lyckades att genomdrifva det hvilande förslaget. De till ett politiskt åfvervålde upphöjda penningoch embetsmännen skulle, införlifvade med en del af aristokratien, uppstålla ett så starkt bålverk mot framåtskridandet och folkfriheten, att det endast kunde nedbrytas af en revolution. Den nårvarande adelsoch prestkonservatismen inser utan tvifvel hela den stora fördelen af denna åsyftade allians; men den inser tillika, att en ännu större skada får den sjelf, ja, en fullkomlig undergång måste bli en följd af samma allians. Adelsmannen skulle icke i egenskap af sådan, utan endast på grund af förmågenhetsvilkor eller embetsmannagrad, erhålla del uti representationen. Likaså presten. De skulle båda uppslukas af den pluto-byråkratiska hydran. Detta år det verkliga skälet, hvarför de motarbeta förslaget. Ett svepskål endast år det bekanta ropet om ett: bondregimente.Visserligen hafva adeln och presterskapet, såsom stånd, samma fara att frukta åfven af de liberale; men den år nu icke för handen. Och dessutom måste deras upplåsning på den liberala vågen förefalla dem, i nådfall, vida drågligare ån amalgameringen med pluto-byräkraterna. De liderala förkasta förslaget, såsom kändt år, för dess tidsvidriga fiendskap mot folkets sanna frihet; De grå vilja det hvilande förslagets antagande för dess gynnande beståmmelser skull i afseende på penningoch embetsmånnen, hvarigenom en stark konservatism anses uppkomma, som kunde bjuda liberalismen spetsen, för en tid åtminstone; De konservativa förkasta förslaget helt enkelt if en slags sjelfbevarelsedrift. Men den egentliga striden pågår icke melan de grå och de konservativa — vi tala naurligtvis icke hår om riksdagen, der, såsom nan vet, folket har blott obetydligt att såga, nen der de konservativa likvål, trygga genom olkets vålbekanta sinnesståmning, ega kraft ch kunna våga att bekåmpa förslaget. — Utan ampen utfåktas mellan de grå och de liberala. 55-07-00 ReneNEUNteNrSONeeNANNNONNNNATSSURESSNR ANSE,