Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1850, sida 1

politik ej fann folkets bifall. Denna riksförsamling, hvars ena del — andra kammaren — år framgången ur klassval, var dock den mest konservativa, som efter mars-revolutionen varit tillsammans i Preussen, och har den åfven vid alla tillfållen visat en medgörlighet och eftergisvenhet, som gjorde henne till den oförargligaste och låtthandterligaste af alla folkrepresentationer. Regeringens oefterrättliga, för att icke såga landsförrådiska politik i tyska frågan satte dock dess tålamod på ett allt för hårdt prof; öfverenskommelsen i Ollmutz vann icke en gång en så konservativ församlings bifall. Den tillstymmelse till missbelåtenhet, som dessa skandalösa transaktioner afpressade henne, var dock nog för regeringen att, glömsk af hennes dittills ådagalagda underdånighet och fogsamhet, emot hen e tillgripa en åtgård, hvilken på samma gång som den krånker konstitutionens principer, åfven innebår ett uppenbart förakt för nationens representanter. De konstitutionelle i Preussen, som, konungamakten till behag, hafva uppoflrat den allmånna valråtten, tryckfrihet, associationsrått, skatteförvägringsrått, med ett ord, alla resultaterne af marsrevolutionen, stå der nu alldeles maktlöse midtemot de förenade kabinetterne i Berlin och Wien, och blifva till på köpet hånade och gåckade af samma makt, de hittills hjelpt att lågga demokratien i fjettrar. Preussens konstitutionelle år ett slågte, som till skaplynne, sått att råsonnera o. s. v. har mycken likhet med våra Svenska s. k. gråmalingar. Liksom desse hafva de mycket docerat om nödvändigheten af en stark konungamakt, bildningens och förmögenhetens tillbörliga andel i representationen, garantier emot massans vålde o. s. v. Nu måtte dock, för så vidt den starka konungamakten betråffar, fjellen hafva fallit dem från ögonen. Kunna de icke nu inse, hvad deras frid tillhårer, åro de i sanning behåftade med en obotlig gråstarr. Konungen af Preussen, detta sållsamma original i purpur, som ån röjer spår till den starkaste öfvertro, ån på det samvetslösaste sått leker med de heligaste eder och löften, har nu så många gånger visat huru litet han frågar efter den af honom sjelf utfårdade och högtidligt besvurna grundlag, så snart den kommer i någon slags kontakt med hans intressen. Hvad skulle han ock fråga derefter, så långe han har ett par hundra tusen bajonetter till sitt oinskränkta förfogande? Hvartill tjena alla konstitutionella garantier, så långe håren blindt lyder maktens vilja? Hvartill tjenar skatteförvågringsråtten, så långe militåren låter begagna sig som redskap till pålagornas exekutiva indrifvande? Först då, når hårarne börja allmänt lifvas af den sanna medborgerliga ande, som ådagalagts af den Hessiska armen, och hvarigenom den förvärlvat sig ett oförgångligt namn i tideböckerna, finnes det någon möjlighet för, att konstitutionerna kunna åfven blifva efterlefda på samhållets håjder. Ett bsolut nådvåndigt vilkor för ernåendet al en sann borgerlig frihet år imellertid, att krigsmakten så organiseras, att den aldrig i de maktegandes hånder kan blifva ett verktyg för några attentater emot folkets frioch rättigheter. Detta år en lära, som aldrig nog kan inpråglas, och erfarenheten i Preussen har — ——hm