Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1850, sida 2

Raouh, som gick sist, sina vänner hastigt tillbaka. Rutel, som nu ensam följde vården, stupade ned genom en halföppen fallucka. . Han rullade utför en stentrappa, ned uti en djup kållare. Mörbultad, och trässad af en smårtsam bedöfning, hade han icke styrka att resa sig upp; men från kållaröppningen hörde han en röst, hvarpå han igenkånde Raoulx, såga till honom: — Huset der vi åro samlade tillhörer raska carbonari, hvilka offra allt för den heliga sakens försvar, och förr skulle då ån förråda de sammansvurne. Alltså skall du, din usling förblifva inspärrad i denna kållare ända till företagets slut.... Då, om vi blifvit segrare, hafva vi ingenting vidare att frukta af dig, eller, i håndelse vi blifvit besegrade, år det åtminstone icke du som förrådt oss. ... Tänk således på, att du icke skall uppbåra priset för vårt blod, att dermed uppbygga ditt adliga slott, ådle herr spion.