Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1850, sida 1

Den unge sergentens vackra och ädla ansigte strålade af glädje. — Jag förvånades, sade han till Lambert, att tråffa dig midt på dagen på la Rochelles gator ... men du har vål kommit till staden för vår afskedsfests skull. Dessa ord erinrade Lembert om den vigtiga sammankomst som verkligen egde rum denna dag, och för hvilken tiden redan var inne. — Jag tråffade dig just i råttan tid: återtog Raoulr, nu följas vi åt till det stålle der måltiden skall hållas, och under vågen skall jag gifva dig del af en angenåm nyhet. Under det de styrde kosan mot stadsporten, der den vårdshusvård bodde, som Carbonari valt, sade Raoulx till sin vån: — Du vet att Pommier icke ville gifta sig med Martha, förr ån efter återkomsten från vår åfventyrliga expedition. . . — Och han hade mycket ratt deruti! Hvarföre sastkedja en ung slicka vid ett äfventyrliet öde, hvars för henne obekanta saror hon icke kunde satta, och hvilka dock hotade att återsalla på henne sjelf. — Också gjorde han allt får alt bekåmpa sina egna Önskningar och draga ut på tiden. Sedan han uppfyllt de första sormaliteterne, för att Synas med glådje emottaza det så långe esterlängtade samtycket af Marthas moder, våckte han fråga om att uppskjuta bröllopsdagen till sin återkomst från en angelägen resa, den han sade sig vara nödsakad att företaga. ... Men Marthas tårar tycktes anklaga honom för likgiltighet; han kunde icke motstå dep sållbeten att kunna råttfårdiga sig för henne; han gifter sig i öfvermorgon, det vill såga dagen före vår afresa. ODet år illa gjort. Hen får mera att sakna, bereder sig flera sorger och måhända samvetsagg.