Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1850, sida 1

och frid, gisver det icke. Felet torde vara värt eget. I ett chaos af gruslig förvirring år det svärt att afgöra hvad som egentligen väller. Ännu svårare, att se hvad som skulle hjelpa.Att komma ur denna nåd, att afhjelpa eI låndet år naturligtvis hvarje redlig menniskas önskan. Men huru skall man gå tillvåga? Hvad skall företagas? Mången låter förvirra sig af det skrånande ropet från ordningens vänner, att tiden endast stråfvar till laglöshet och osedlighet. Vi hafva redan mer ån en gång haft tillfålle att gendrifva sådana osanningar af dessa vordningens vänner, de grå, de konservative, och hvad de alla heta. Hår år således icke bebölligt, eller ens lämpligt att vånda sig polemiskt mot våra politiska motståndare. Men vi gladdes att höra författaren på sitt snillrika och bindande sått bevisa, hvad vi alltid tånkt, att tiden stråfvar att tillegna sig den sannt kristna mensklighetens ande, hvilken ingen ting annat vill ån ordning, men i sannare och djupare stil ån hittills, och sedlighet, men i ren, ådel, himmelsk och oskrymtad mening. Icke betyder det en sträfvan till oordning och osedlighet, att man vill afskaffa eller förbåttra de lefnadsgrundsatser, samhållsinråttningar eller lagar, som antingen ingen inre nytta göra eller åro stridande mot mensklighetens fordran på ett renare och bättre skick? Alldeles tvårtom. Menniskorna sjelfva, individerna hår och der åro visserligen icke felfria; och detta har gifvit de der ordningsvånnerna anledning att våltra hela skulden från lagen på den enskilde. Men dennes brister åro såsom en droppe i hafvet, mot de massor af förderf, ömklighet och elånde, som en enda menniskovidrig samhållsmaxim eller lagparagraf utbreder åt alla håll; och det af det enkla skål, att maximen ofta lefver genom sekler, men individen dör innan kort. Det onda och besatta, en lagstadga medför, går fram i sam hållet som regel, men den enskildes afvikelser erkånnas för blott undantag. Regeln bör ju följas? — Statens brott åro således ojemnförligt vigtigare att utspana, esterhälla och rätta, ån den Enskildes. Inga nedrigheter kunna hafva förmåga att gå djupare ån lagarnas egna. Mensklighetens behof: Renhet, förenad med Lycka, måste i verkligheten uppfyllas, såvida det högre och ådlare lifvet skall råddas från fullkomlig undergång. Folken vilja blifva sannt kristna. För att få kristendom, upphåfva de sig mot det, som blott heter så. Delta upphåfvande kalla ordningsvånnerna revolution och omstörtning. Men folken vilja alls ingen sådan. De fordra blott friheten att få lefva så, som Gud inråttat dem. Revolutioner och stora olyckor kunna visst uppkomma; men detta sker derigenom, att man söker hindra framgången af den råtta friheten. Folken, i stort taget, åro lika oskyldiga håri, som örterna om våren, då de taga sig före att våxa och skjuta skott. — Det år Pöbeln (den förkladda såvål som den oförklådda), men icke Folket, som vill revolution. (Se i 4:e och 5:e brefven en fullständig utveckling af begreppen . Folk och Pöbeh). Folken fordra frihet, personlig frihet, men icke blott i yttre, utan åfven i inre mening: de vilja afkasta alla sådana band, som krossa,