Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1850, sida 1

— Ediths och kronprinsens roman hade oafbrutit sortsarit, gynnad af det förhållande hvaruti Thronarsvingen genom sin sångenskap stod till den unga flickan. Men denna roman, detta poem värdigt hjeltetiden, var måhända nära sin upplösning. Etter slera biljetter, i samma anda som den första, likaledes kastade genom tornfönstret, hade fången gitvit tillkånna, att han Thersdagen följande vecka skulle möjligen skaffa sig tillsälle att omkring klockan ätta samma dags afton begifva sig till Colombelles vallar, hvarest han hoppades tråffa sina båda ålskvårda tröstarinnor. — Att begagna sig af detta tillfålle för att rycka fången från sina förföljare, taga honom med sig, föra honom till Paris oeh såtta honom på thronen! sådant var det enkla förslag, som fru de Forban uppgjort, och som hon ansåg som den minsta pligten af en god royalist. — Hon ensam borde åtfölja honom; emellertid skulle Edith i la Rochelle afvakta sin höge älskares uppstigning på thronen. — Men för detta företag fattades penningar. Hvad förmögenhet betråffar egde hon endast minnet af sina förfåders, och i brist på några tusen Francs, kunde hon ej handskas efter behag med Frankrikes krona. — I detta trångmål erbjöd Edith, utan att tveka, sin amma den summa af tjugo tusen Francs, som ; denna ansåg behöslig för resekostnaden. — Hellre ån att afstå från detta företag, skulle den unga flickan hafva offrat sitt lif; och emedan bon, efter sin faders afslag, likväl visste huru hon skulle kunna förskaffa sig den öfverenskomna summan, så mottog hon det nekande svaret med temmelig likgiltighet. — Detta var orsaken hvarföre hon nu så lugnt öf