Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1850, sida 1

vist afslag, och stod en stund helt slagen .. men efter några Ögonblick hade han kommit på ny idse: — Nå väl, min far, låt oss icke mer tala hårom .. jag tycker icke om penningaffårer . . . och för att skingra den hufvudvärk som detta samtal förorsakat mig, och för att glömma detsamma, skall jag och Goubin taga oss en promenad till håst. ... Ni år vål så god och lånar min vån en af edra håstar? — Ja, mycket gerna! ropade den förtråfflige mannen, förtjust att hafva sluppit så lått från saken. Tag den engelska håsten . . . . fuchsen. . . . Tag hvad ni vill! — Sedan hr Pontarlier blifvit ensam, behöfde han flere minuter för att torka svetten ur pannan och håmta andan. — Några ögonblick derefter såg han sin lilla, kära Edith nalkas srån andra ändan af parterren. Det vackra barnet var klädt i en enkel hvit rock; hennes präktiga blonda lockar voro uppsästade med en sköldpaddkam, och emedan hon kom direkte från sin atelier, bar hon ånnn det lilla svarta förklådet hvarpå hon plågade aftorka flåckar af svartkrita och tusch. — Unga flickor år åtminstone anspråkslös i sina onskningar, och mycket lätta att tillfredsstålla, sade hr Pontarlier, då han varseblef henne; i synnerhet min snälla Edith ... några musslinklådningar, penslar, färger, noter, allt saker, som i hela hennes lif icke kostar så mycket, som den håsten hvarpå hennes bror nu rider! — Besvåra er icke, min far, sade hon till hr Pontarlier, hvilken gick henne till måte; jag kan icke stanna ute långe. — Gå in under bokhåcken, mitt barn. — Nej, jag skulle endast såga eder, att jag nästa Thorsdag, stannar bela dagen i colomdelle, hos fru de Forban, som ni tillåtit mig besöko