Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1850, sida 1

svåra problemet: elåndets tillintetgörelse. Åtskilliga statsekonomer, bland andra herrar Rossi och Blanqui, hafva up-muntrat arbetarne att associera sig för att förbättra sin stållning. Efter februarirevolutionen framhjelpte de sårskilte skolorna, hvilka hos folket utsått från, de der djupa rötter slagit, detta folk att realisera deras ider. Hårifrån upphofvet af en otalig mångd associationer. Det kan icke nu vara vår uppgift, att sysselsåtta oss med de fruktlösa försök som blifvit gjorde, men vi skola bevisa att dessa försök, långt ifrån att ogillas af konstituerande församlingen, blefvo af henne uppmuntrade genom ett anslag af 3 millioner. Med detta för ögonen borde man ej kunna förfölja medborgare, som sysselsåtta sig med att organisera associationerna. Och likvål drager man, två år efter detta anslags voterande, ja denna dag, inför assisråtten, mån, hvilka man anklagar för hemlig sammankomst med politiskt syfte; ty, såger anklagelseakten, arbetare-assoeiationerna sysselsåtta sig ej ensamt med rådslag om en centralunion, om verkstådernes sammanslående, om kreditpapper, om en tidning o. a. d. Nej! med ett ord, dessa låtsade angelågenheter åro endast förevåndningar, med hvilka arbetareassociationerna vilja dölja en politisk förening.Lätom oss bevisa att en central-union, att kreditpapper, att en tidning äro nödvändige för arbetare-associationer; och lyckas det, då skall det ock blifva ovedersågligt att Unionen har giltiga skål till försvar får sin existence. Derefter skola vi endast hafva alt visa att Unionen verkligen har sysselsatt sig endast med att grundlågga alla dessa inråttningar och att hon endast har sysselsatt sig hårmed men deremot beståndigt afhållit sig från politik. Skådom således dessa s. k. samhällsförstörare, dessa s. k. familjens och eganderåttens fiender, dessa utopister, som vilja centralisera arbetet, sprida vålståndet, demokratisera handeln, förstöra elåndet, detta beständiga frö till håftiga revolutioner. Dessa dårar! hvilka inbilla sig att det år möjligt att förbåttra arbetsklassernes stållning, och som hafva försökt att realisera sina ideer, men endast gjort det inom laglighetens grånsor på en fredlig våg och utan att begåra bjelp af någon, ej en gång af regeringen. Först måste vi erkånna att i Paris existerar mer ån 150 sårskilta arbetare-associationer, hvilka råkna nåra 50,000 medlemmar samt att hvar och en af de anklagade, att hvar och en af fullmågtige i unionen hårer hvar till sin association. Ni, hvilka förneken tillvaron af arbetareassociationer, besöken dem och ni skolen se om skomakarne tillverka skor eller krut, om skråddarne förfårdiga vapen eller klåder, om sömmerskorna sy skjortor eller patronkök. Når arbetarne bildat associationer, voro de betånkte på att centralisera associationerna. Nå vål! låtom oss se om denna eentralisation var nyttig. Likasom associationen genom tillvåxt af antalet af sina medlemmar kan producera för båttre pris, så trodde man ock att om flera —ä4äk ÄRE RANN —