Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1850, sida 1

deras gunstlingar såtta maschinen i rörelse den bosatte borgaren lemnar dertill sina pengar, det arbetande folket sin ungdoms sriskaste blomma, återstoden af sin helsa och sin fria vilja. Enkor och faderlåsa beteckna det hela med sina tårar. Denna maschins arbete år fasa, förfåran, södeläggelse och krig!!! Sdå många stjernor, som der lysa på himmelens fåste, så många sandkorn, som hafvet sköljer opp på sin strandbrådd, lika många hjertan har kriget sönderrifvit, lika många lissslammor har det slåckt. Så många tårar, som der hånga i gråset, lika många tårar har det afpressat den lidande menskligheten, och ånnu otaligt många skall det ufpressa, innan det tager sitt blodiga afsked af verldshistorien. Har du lust att blifva soldat, yngling? Välan, gå då hån och betrakta exercisen och kasernlifvet en stund. Jag vill framstålla några exempel för dina Ögon. Vet, också mitt: hjerta klappar sSåsom ditt vid klangen af den brusande musiken: truppernas majeståtiska marsch hade nåra nog, då jag var i dina är, lockat mig i sitt garn. Det år icke allt guld, som glimmar; lätom oss derför ett ögonblick tånka oss bort från den förtrollande musiken och truppernes maleståtiska hållning, samt kallblodigt genommönstra det återstående. I Preussen t. ex. år det soldaternes förmån förbjudet att slå; men de gåra likvål hvad de vilja. Jag såg en underofficer upprepade gånger slå några groflemmade bondsåner, som han exercerade, frampå skulderbladet med gevåret, under förevåndning att de icke skyldrade bra, så att tårarna runno utför deras kinder af smårta. De skulle nåmnligen slå så hårdt mot gevåret under skyldringen, att man kunde höra laddstocken klirra. Vi betacka oss för en marterskola! J slån icke folket. Nej! detta var icke att slå dem! Armen, som en granadör vid gardet i Potsdam visade mig, var icke eller slagen! Föreställen er den: uppe vid axelbenet fann jag en hård knuta, lik den hvilken skråddarne få på fotknålen at att sitta, och smeden och snickaren i handen af tungt arbete; derjemnte var hela venstra armen från Öfverst till nederst brun, råd, blå, grön; den skiftade i alla fårger, och denna menniska hade icke exercerat i 8 veckor. Nå, tånkte jag, når j behåfven soldater, så köpen er sådana. En annan gång såg jag en preussisk underofficer, hvilken ån bakom och ån framom fronten med kolfven stötte framstå ende knån och sötter i linie. Allt detta år icke att slå. En af rekryterna, hvars fötter blifvit stötta, hade, måhånda, låtit se en min af smårta — penniskan år ju dock icke af tråd -— eller öjtnanten kunde, kanske, icke lida honom, cort och godt, den fjunskåggiga adelsynglingen sprang fram, grep den omtalte rekryten under källsord i nåsa och öron och tillhvåste honom ingefär följande: så-å-ålll åsna! tölp! drumnell!! det smakar kanske icke? Muckar du? 7?örvrid en enda min, så skall — — — — —. lagen dessutom betoningen af hans skållsord ch hånet i hans anletsdrag med i beråkninen, hvilket allt den andre tålmodigt måste öräraga och dertill bokstasligen låta taga sig