Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1850, sida 1

Och nu — nu var Arthur helt och hållet sysselsatt med henne, för hennes skull! Detta kånde hon långt förr ån hon kunde förklara det; men denna brist på omdåmesförmåga, denna öfverretning i kånslan åstadkom hos henne en stum, ljuf och trånande yra. För hvarje minut hånförde henne denna måktiga och hemlighetsfulla retelse starkare, förnuftet gaf mer och mer vika. .. Denna natt, som slumpen föranstaltat, var genom sin enslighet, hemlighet och fullkomliga såkerhet, just egnad att på det nårmaste förena tvenne unga och vackra våsenden. En sådan belågenhet kunde icke fortfara långe utan en oundviklig fara. ... Och den fortfor dock ånda till morgonen. Då dagen grydde stod Gilberta blek som döden och med en djup allvarlig rörelse mälad i sina drag, vid bakporten till parken. Ärthur öppnade porten för henne, under det han ångsligt spejade omkring sig, för att se om någon ånnu vaknat i hotellet åOberon. De vexlade några afbrntna ord, så Svaga, så låga, att de bortdogo får den fårsta morgonslågten i löfyen: slutligen sade Arthur dessa ord: Ja, mitt kära barn, behåll mitt porträtt. ö ö