Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1850, sida 1

ning, det vill såga en sådan tingens ordning Som koalitionen älskar. Detta sörbund, för hvilket den ryske sjelfherrskaren och påfven hafva protektoratet, sedan de små misshålligheterna dem emellan upplöst sig uti en hjertlig endrägt, har kastat monarkierne under sig och tvungit kristenhetens åldsta furstehus att låta sig tagas under armarne af ryssars, baskirers och kamtschadalers beherrskare. Furstevåldena af Guds nåde hafva sjelfva förnedrat sig i Warschau. Slafven vet ej af någon legitimitet, han har ej några erinringar om chevaleriets dygder. Slafven lyder emedan han annars blifver knutad. Hvad den slaviska adeln tånker om trohet, lårer den ryska historiens af fursteblod drypande biad. Idealet, som proklamerades i Erfurt, har blifvit vunnet kanske öfverträssadt; eldsläckningsanstalten i stort har blifvit inråttad. Från Ebro till de kuriliska åarne, från Eidern till den kinesiska muren ett enda stort tukthus. I detta ordningensrike finner Louis Bonaparte åfven sin underordnade plats, kanske likvål med full frihet att låta efter eget behag tillskåra sig titel och uniform. Stackars Henrik V! din dopsedel gåller ej något i Warschau. Men detta system år ej vårdt något, så långe det på något stålle har en lucka. I England blifva skatter beviljade eller förvägrade, ministern bestraffad om han lyder suverånens olagliga befallning, ja till och med soldaten straffas der, om han lyder ett råttsvidrigt kommando. I England lefva hundrade religiösa sekter bredvid hvarandra och utan intrång af staten. Sådan afskyvårdhetkunna den nya alliansens höga patroner ej tåla. Pius IX har börjat angreppet: czaren skall, såsom -Globe-såger, hårnåst förklara att juryinråttningen år oförenlig med hans begrepp om ordning. ; England vet sådant allt och har ej lust att vånta till dess faran klappar på dårren: Englands politik år alltid egennyttig: det har påtagligen endast derför understödt Unionen — medan det visste att den ej skulle hafva nägra resultater. Men under närvarande förhållanden år dess interesse lika med frihetens. Emot despotismens och mörkrets liga såtter det framskridandets och humanitetens förbund. England råcker handen åt SardiniI en, der man åfven böjt ett motstråfvigt preterskap under lagen, åt Turkiet, som sedan änge nog genom sina kristbga dygder, ordnällighet och aktning för gåstfriheten kommit tistenheten på skam. Om vi ej åro illa unlerråttade, står Kossuth redan på dåcket af tt brittiskt skepp och vinden som fyller hans egel brusar genom Apenninerna. Men till Iysklands furstar ljuder högt denna fråga: tljen J stå med ljuset, råtten och framskriandet eller för edra kedjor falla kåmpande? i c ———— l ——