Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1850, sida 1

framstående rol hafva de spelat i den nationella utvecklingen? Hvilket lifselement hai Italiens nationalkraft, eller det förenade Ita, liens framtid erhållit af dem? Vår monarkisms faktiska historia begynner med Carl V:s vålde, med våra sista friheters förfall: den år identifierad med tråldom och sånderstyckning: den år skrifven på fråmmande språk i franska, spanska och åsterrikiska kabinetterne. Nåstan alla våra monarker hårstamma från utlåndska slågter; en eller annan af de stora makternas vicekonungar, erbjuda de icke ett enda exempel på en individ, som genom lysande personliga egenskaper försonade det beroende, hvartill hans stållning dåmde honom; icke en enda har någonsin visat sig vara lifvad af någon stor nationell ide. Omkring dem i deras dunkla hofkretsar flocka sig drönande hofmån, kråftor i politiken, individer, som kalla sig ådlingar, men hvilka aldrig hafva varit i stånd att bilda en aristokrati. En aristokrati år en kompakt oberoende korps, som i sig sjelf representerar en id och från ena åndan af landet till den andra mer eller mindre ledes af en och samma ingifvelse; våra ådlingar hafva lefvat på konungagunstens smulor och, om de i några sållsynta fall vågat att ställa sig i opposition emot monarken, har det icke varit i nationens sak, utan i utlåndningens eller den presterliga absolutismens. Ådeln kan aldrig betraktas som elt historiskt element; den har att uppvisa några lyckliga kondottieri, måktiga åfven till tyranni, i några enskilta ståder; den har knåböjt för de fråmmande kejsare, som passerat Alperna eller kommit öfver hafvet. Sedan den ursprunglige stammen nåstan öfverallt utslocknat, hafva racerna vanslägtats ibland förderf och okunnighet. Afkomlingarne af våra adliga familjer i Genua, Neapel, Venedig och Rom åro, till största delen, de fullståndigaste nollor i intellektuelt hånseende. Nåstan en hvar, som arbetat sig upp till anseende i konst, litteratur eller det politiska lifvet, år plebej. I Italien år det alltid folket, det demokratiska elementet, som tagit initiativet till framåtskridandet. Genom kommunerna har Italien förvårfvat all den frihet, hvaraf det varit i besittning; genom sina arbetare i ull och silke, genom sina köpmån i Genua, Florens, Venedig och Pisa har det förvårfvat sin rikedom; genom sina konstnårer, plebejer och republikaner, från Giotto till Michel Angelo, har det förvärfvat sin ryktbarhet; genom sina sjömån, plebejer, har det gifvit menniskoslågtet en verld; genom sina påfvar — åfven de söner af folket — har det, intill tolfte seket, bidragit till de svages och förtrycktes emancipation och utsåndt bland menniskolägtet en lösen till enhet; alla dess minnen if uppresning emot fråmlingarne åro folkets ninnen; allt hvad som har gjort våra ståders torhet, förskrifver sig nåstan alltid från en epublikansk epok; den vid folkundervisninen begagnade boken, den enda som låses af Upernes invånare eller Transteverinen, som 2 . an låsa, år en förkortning af den gamla ronerska republikens historia. Detta år skålet, varföre samma mån, som så långe beskylats för köld, och som verkligen med likgilghet varit vittne till de aristokratiska och