att tråda i spetsen får kabinettet. Det var då han tillika med Manteuffel och konsorter ut. fårde de s. k. råddande dåden, hvilka bestodo deruti, att den lagstiftande församlingen sprängdes och de frioch råttigheter folket erhållit genom revolutionen trampades under fötterna. Grefve Brandenburg år dock håri mycket oskyldig, ty han var blott och bart en docka, ett redskap i sångkammarstyrelsens hånder. Han har aldrig varit någon statsman och emottog ministerposten endast af undseende för sin bror, konungen. Samlar man och jemför de olika omdömena om den aslidne, så kommer man till den slutsatseu, att han måste hafva varit, såsom det heter, en hederlig och beskedlig man i sin enskilta vandel, ehuru han saknade egenskaper för att uppbåra den håga samhållsstållning, dit hans börd och relationer och icke hans personliga förtjenster lyftat honom. Den ofvan citerade tidningen innehåller följande beråttelse om orsaken till det håftiga sjukdomsanfall. som hade grefvens dåd till följd: Natten emellan lördagen den 2 och söndagen den 3 November, efter att om lördagen den vigtiga konseljen egt rum, hvari beslut fattats om koncessionerne får Österrikes fordringar, hade en hr Niebuhr — son af historieskrifvaren af samma namn — hvilken springer och fjeskar i hoftrapporna, ölvertalat konungen att då freden med Österrike blifvit beslutad, preussiska trupperne i Hessen borde dragas tillbaka och order gifvas i detta afseende. Konungen sände hr Niebuhr till Berlin till krigsministern v. Stockhausen, som förklarade att han icke ätlydde andra ån skristliga order, och då budbäraren icke hade några sådana att uppvisa, blef han visad på dårren af generalen. (Denna affår hade till fåljd att Stockhausen inlemnade sin afskedsansökan, som dock konungen vågrade emottaga). Niebuhr begaf sig då till konseljpresidentens boning och begårde att blifva inslåppt i grefve Brandenburgs sångkammare. Betjeningen, som visste, att deras husbonde läg i djup sömn och svettning. vägrade att insläppa Niebuhr. Han gick då sin våg, men kom tillbaka om en liten stund och förnyade sin begåran i kungens namn. Då sörsiummades betjeningens invåndningar och tilltråde lemnades Niebuhr till grefvens sofrum. Inkommen dit våckte han grefven, som genast steg upp och skref depescherna och orderna till general v. Groeben i ett nårliggande kallt rum. Der ådrog han sig den förkylning, som lade honom i grafven. Det demokratiska bladet Urwdhler yttrar om den aflidne: -Grefve Brandenburg, Preussens premierminister, år dåd. Hans dåd år lik hans lif — utan politisk vigt. Men tiden, i hvilken han lemnar oss, år dock vigtig. De omståndigheter, under hvilka han dog, och den omedelbara orsaken till hans död, äro lika vigtiga. Han dog just i det ögonblick, då allmänna opinionen, i trots af terrorism och disciplin, åter börjar ge tecken till lif och år rigtad emot den politik, han representerade — denna allmånna opinion, åt hvars ledning Preussen, i hans vålbekanta ord (aldrig, aldrig, aldrig), aldrig skulle lemnas. Kammaren, för hvilken han gjorde detta utrop, har försvunnit. Den då ifrågavarande kejsarkronan har försvunnit. Den rikskonstitution, emot hvilken han rigtade utropet, har försvunnit. Tyska enheten, hvilken då slets i stycken, år gången sin kos. Grefve Brandenburg, som uttalade dessa ord, bar likaledes lemnat denna verlden. Den allmånna opinionen lefver ånnu och fordrar åter igen sina råttigheter och skall aldrig, aldrig, aldrig uppgifva dem. Den tid, i hvilken grefve Brandenburg dog, år betydelsefulll. Kallad till sin befattning i November 1848, tvårtemot allmånna opinionen, i November 1849 öfverhopad med vedermålen af förtroende emot folkets vilja; dör han i November 1850, och allmånna opinionen år mera prononcerad ån någonsin. Grefve BranA2 — ———