Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1850, sida 1

—— ————— E hn Ståndig verldsåskådning, nu af fruktan och bäfvan återgått till katolicismen och presterne. Fladets politik år farlig, emedan den består uti att icke göra något för folket, utan vänta. och all våntan år farlig ute i strömmen. Sin hössta triumf firade det i Maj månad d. å. vid I valråttens inskrånkning; der ville det blifva stående att se tiden an. Men det visade genast tecken till, att det stöd som en milstolpe, reaktionen gick längre ån dess ministrar och kom med sin hårda presslag, hvarigenom det angreps på det ömiåligaste. Då sade bladet (den 15 Juli) med stort lugn och mycken finhet till majoriteten, att den hatade pressen i personligt hånseende, men att den var på en farlig våg, och artikeln slutade med dessa ord: Nu år såltropet: Vi måste hafva fred för dem som skrifva; Gud gifve, att det icke en gång må lyda: Vi måste hafva fred för dem som tala. ODeisssa ord synas så kloka och vidtskådande: men då man i början af 1849 började att inskrånka pressoch församlingsfriheten, och Presse fåstat uppmårksamheten på, att man var på en -sarlig våg.att man icke skulle stanna förr än man antastade talarestolens frihet och tankens frihet, då behandlade Journal des debats detta med sin kalla förnåmhet och rådde majoriteten att -inskränka friheten. Icke desto mindre kallar man Journal des debats ett vål redigeradt blad, emedan det hvarje afton kan såga sin tanke om det som sker på förmiddagen. Armand Bertin de Vaux, nuvarande redaktör en chef får bladet, år son af Bertin Laine. som grundade det. Den åldre Bertin hade noggrant stållt sig i samma förhållande till kejsar: Napoleon, som sonen nu iakttager mot kejsarens nevö: han försvarade Napoleons reaktion för att få den landsflyktiga konungaåtten tillbaka. Men kejsaren tog saken på sitt sått; han låt genom polisens försorg Bertin anstålla en medarbetare vid namn Reves, hvilken kallade bladet Iournal de Vempire och tvingade Bertin att skrifva för kejsaren, och detta gjorde Bertin mycket vål. Armand Bertin de Vaux år en högvårxt, något korpulent och vacker åldre man, som vid första påseendet har stor likhet med salig Oehlenschlåger. Men under samtal med honom försvinner lik heten genast; i stället för Oehlenschlägers nåstan barnsliga mildhet, har denne man något fast, starkt, nästan hårdt i sitt yttre, förenadt med en syharitisk vålbehaglighet; i stället får den milda skaldesjäl, som lyste fram i Oehlenschlågers blick, ligger uti Bertins grå ögon en kall, forskande skarpsinnighet. (Forts.)