Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1850, sida 1

—) 177 L—— l — Silhonetter af franska Journalister. (Efter Nord och Syd.) (Forts. fr. N:o 264.) Ett annat blad kom till anseende, ett blad, hvars blomstringsoch segertid ligger ånnu sångre bort, Journal des debats. I Juli 1830 hade detta blad uppnått sin högsta önskan; det hade sin borgerliga konung, sin -moderatavallag för de rike, sin -moderatafrihet och sina temmeligen omoderata njutningar. Långre ville det icke; dess politik bestod uti att bevisa, att allt var i båsta stånd, i denna den båsta af alla verldar; får konungens och bourgeoisiens skull understödde det alla ministerier, dem konungen valt, men förkastade dem och deras system, så snart konungen gaf dem afsked. Dess ton mot politiska motståndare var denna kalla förnämhet, som man i allmänhet mårker hos visst -bildadt och fint folk, som i brist af vårma i sjålen upparbeta sig till en slags virtuositet i denna riktning; och det förstod att tala om de sociala förhällandena, om rikedom och fattigdom, på ett sådant sått, att man vid låsningen fick appetit och aldeles glömde dem som svulto. Genom dessa egenskaper fick det en stor publik i i hela Europa. Det invaggade emellertid konungen, sig sjelf och sitt stora parti i såkerhet, till dess revolutionen utbröt, då tog det helt plötsligt skeden i vacker hand och var helt och hållet republikanskt i några månader, ja, visade tillochmed otvetydiga tecken till socialism. Sedermera slöt det sig naturligtvis till reaktionen och vann, genom omståndigheternas förhållande, mera ån något annat blad eller parti, nemligen att Louis Napoleon måste taga sina fleste ministrar bland dess vånner, och till den vigtigaste militårposten vålja dess gamle vån, Changarnier. Man borde kunna tro, att partiet, med ett orleanistiskt ministerium och en orleanistisk chef för nationalgardet, pariser-garnisonen, fästena och lågren uti Seinedepartementet, med orleanistiska prefekter och polisembetsmån, snart skulle skaffa sin furste åter på thronen. Men saken år den, att detta parti icke kämpar får en princip, utan för en familj med ett litet barn; Julidynastien betyder en öfverenskommelse mellan alla partier och systemer, och först når grefven af Paris blifver en vuxen man, som genom sin personlighet kan samla partierne omkring sig till en jaste-milieu-regering, först då kan man åter börja försöket af Juli 1830. Derföre består Journal des debats politik uti att draga ut på tiden, hålla medelvågen (juste-milieu) i reaktionen och följaktligen sörja för, att frihet och ofrihet blifva sam manblandade, så som förhållandet var från Juli 1830, så att dess bourgeoisi åter får öfvertaget — hvarvid det blott glåmmer, att en mångd af dess borgersmån, hvilka i Juli 1830 vidhöllo den -moderata kritiken och en förii T — — — —