De fyra sergenterne i la Rochelle. ÅÄf Clemence Robert. (Forts. fr. N:o 266.) Då skulle du ju knappt kunna igenkånna onom. Jag var då endast fyra år gammal . . . Ack! et år sannt, nu skulle jag svårligen kunna zenkånna honom ... krigen höllo honom så nge borta; och når de andra kejserliga offierarne återvånde hem, drefs min stackars roder i landsflykt. — Nå! och du sade? — Jag sade, alt efter min fader... och janske jemte minnet af Lambert, år du den, om jag ålskar och vårderar högst på jorden. Men detta år icke tillråckligt, återtog aoulx. — Åckl! var lugn, Raoulx! — Men hvarföre samtycker du icke till vårt stermäl? Jag har ja samtyckt deriill. — Ja, men utan att uttåtta dagen för vår rening. Raoukx asbröt sig sjelf, men återtog med en n af djup, outsäglig rörelse: