Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1850, sida 1

Ä —öä2— 4å2s l. 0 3:t0 en motsatt följd, låtom oss då kasta en blick på hvad staten egentligen år, för att derifrån komma till några slutsatser. Den kristliga staten år ej och kan ej vara sitt eget åndamål. Det var den gamla staten, i hvilken personligheten förintades i det allmånna. Denna förintelse år i rak strid med kristendomen, genom hvilken personlighetens id blifvit erkånd, och hvars åndamål år att bereda hvar och en möjlighet till en hågre frihet och fullkomlighet. Den nya staten blir således endast en form, inom hvilken under Kristi lagar det individuella lifvet rårer sig och utvecklas. Men formen, liksom materien, har åfven sina lagar och dessa åro hår den allmånna rättens, uttryckta genom det allmånna råttsbegreppet. För att således i korthet definiera den nya staten, kunde man såga, att den år en förening af menniskor i åndamål att först kunna skydda hvarje enskildts lif och egendom, för alt sedan under den vunna tryggheten möjliggöra för hvar och en att uppfylla sin högre beståmmelse. Håri uttryckes såvål statens form, som dess innehåll. Den förra utgöres af de lagar och inråttningar som afse skyddet, det sednare år den fria utvecklingen af det kristliga lifvet inom samhållet. Hår kan endast bli fråga om den förra. Det allmånna råttsbegreppet, som sålunda skall beståmma statens form år naturligtvis totaliteten af personernasråttsbegrepp, uttalad genom af personerna valda ombud. Huru orimligt nu att vilja låta egendomen göra dessa val hvilket endast kan ske genom att neddraga staten till begreppet af bolag! Staten skulle hårigenom blifva en inråttning, hvari man efter förmögenhet går sina insatser och drar sina vinster. Utom det uppochnedvånda håri, begår systemet den inkonseqvensen, att den fattige, som åfven betalar sin lilla insats, helt simpelt uteslutes ur bolagståmman. Till hvilka underliga betraktelser ledes man icke håraf? Några af dessa systematici anse valråtten böra vara beroende af beloppet af hvars och ens skatt till staten, andra åter af den uppskattade förmögenheten. De förre mena att den, som mera betalar till statsmachineriets underhåll, bör äfven ha mera att såga. Härvid må anmårkas att just för rörelsens och förmögenhetens skull erfordras en mångd statsutgifter; dessutom år det lika om ej stårre uppoffring af den fattige att lemna t. ex. en semtiondedel af sin förmögenhet i skatt, som för den rike att lemna en lika stor del af sin. Grunden för valrått enligt det hvilande sörslaget tycks vara den nppskattade förmögenheten. Det förvandlar således staten till ett bolag och hvilar följaktligen på en falsk grund. Men om åfven denna grund kunde antagas och godkånnas i råttslig mening, hvilket dock enligt föregående år orimligt, så blir tillåmpningen derefter. Det år nemligen allom bekant att enskildtes förmögenhetsvilkor ingalunda kunna till beloppet bestämmas, utan att man fiskaliskt intrånger i privata lifvets helgedom. Huru mången eger jemt den förmögenhet, han anses eller uppskattas ega? Han vet det ofta icke sjelf. Huru vanligt att personer köpa betydliga egendomar, utan att verkligheten deraf ega mer ån en mindre AL2 F——