Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1850, sida 1

OO— — w— LLM MSS od sn do dd nd nn nd ddlnd värdighet, och hårpå förstår det sig utomordentligt vål, hvaremot olycklig erfarenhet från 1848 visar, att krafterna icke räcka längre. Men personligen år Duras en man, som man måste hålla utaf, en god kamrat och god soldat, och för en årlig polemik. Duras bad mig tala med chefen för hans utlåndska departement, hr Forgues, en mycket vacker, men spenslig ung man. Forgues blef förtjust, då han på kartan upptåckte Fredriksort och observerade dess vigtiga läge; men då jag tillade, att det otvifvelaktigt var en dansk fåstning, sporde han mig, hvarföre då vår regering vid fredsslutet gjort denna fästnings, liksom Rendsburgs, framtida öde beroende af underhandlingar med fråmmande makter? Hårpå får vår regering svara; jag vet blott, att Forgues trodde, att jag i denna punkt icke talat sanning, hvilket år mycket obehagligt för en, som en dag på egen hand årnar blifva ambassadör och sluta allianser. Jag låt nu Fredriksort ligga och talade med mannen om franska presslagen, i synnerhet beståmmelsen om artiklarnes underskrift. Han tillstod med nåstan naiv uppriktighet: Ingen har nytta deraf utan Girardin; hans tvenne blad Presse och Evenement hafva egentligen ingen redaktion, folk låser Girardin. Men i National låser man bladet, partiet; når Duras eller jag underskrifver en artikel — hvad vigt har den då? Kunde Girardin begåra något större loftal ån denna förklaring i hans bittraste fienders läger? Forgues tillstod åfven att National icke längre hade någon magt öfver folket. Der stod en stor, gammal, trefårgad fana i en vrå; jag sporde, om det var den, hvarmed Natianals hela manskap hade följt Dornes emot barrikaderne och till jorden. Nej. svarade han med en nedståmd ton, det år alls ingenting; når vår trefårgade fana åter föres ut på gatan, går den i bitar: de hvita, de blå och de råda kåmpa hvar för sig, och så blir vål alltsammans rödt, åtminstone af blod. (Forts.)