le de (som ingenting ega, göra eller åro) likvål vara i besittning af sådane kunskaper eller erfarenhet, som hos dem sjelfve skulle föranleda åstundan att på representationens tillsåttande ega något inflytande, så är det endast en ganska ringa uppoffring att t. ex. genom att ingå i något yrke och erlågga den bevillning, som derför till staten påföres, erhålla en röstrått, som utan att ingilva andra medborgare misstroende (det blefve naturligtvis 3 röst), skall göra den upplysning, de nåmnda personerna tro sig ega, vid valet tillgånglig.— Häruti ligger 1:0 den inkonseqvensen, att man supponerar möjligheten af det, som alltjemnt både förut och efteråt supponeras vara omöjligt, att de fattiga nåmnligen kunna innehafva valmansegenskaper, Vidare ligger 2:o i det citerade uttrycket den hånfulla motsågelsen, att hr W. uppmanar dem, som icke fått någon röstrått, att erlågga bevillning för yrke — hvilket han anser vara endast en ganska ringa uppoffring för dem, som ingenting ega. Slutligen finner man 3:o af det hår förda talet om bevillning, jemnfördt med tillrädandet sid. 31 att eskatta, för att erhålla rösträtt, att det alldeles icke år någon, några eller ens alla af de ofvanför uppråknade 5 egenskaperna, som enligt förslaget sörläna rösträtt; ty oaktadt de allesammans åro på båda de senast citerade stållena förutsatta såsom förhandenvarande hos de ifrågasatte personerna, kunna likvål icke dessa personer komma i åtnjutande af röstrått, så framt de ej åro i stånd att till staten erlågga bevillning eller skatt. Och emedan denna bevillning eller skatt beståmmes, åtminstone något så når, efter förmögenheten, så år det följaktligen, med fullkomligt förbiseende af de der granna valmansegenskaperna, förmögenheten — förmögenheten, icke såsom fruktbärande och verksam eller såsom medel (till kunskapers förvärfvande m. m), utan såsom dåd eller rått och slått egd, såsom sitt eget åndamål — den och ingen annan — som, i förening med embetsmansexamen, för visso afgör, åt hvilka personer och i IImVad grad medborgerliga råttigheter skola utdelas. Detta har nu hr W., åtminstone implicite, erkånt; men det hindrar honom alls icke, att sid. 55 kalla det skål till en större eller mindre rösträtt för icke fullgodt, som hemtas från stårre eller mindre på sörmögenhetsvilkoren grundade skattebidrag, och att neka åfven riktigheten af den synpunkt, hvarifrån detta skål utgår, samt att på följ. sid. såga sådana anspråk vara icke råttsgiltiga.Sedan hr W. sålunda öppet erkänt, att den princip, hvarpå förslaget hvilar, hvarken år fullgod, riktig eller råttsgiltig, går han ånnu långre och påstår sid. 48, att uppgifvandet af karakteristiska olikheter får en grånslinea t. ex. mellan egaren af I hemman och egaren af 17; hemman år rentaf -omöjligt(och således äfyen omöjligt att asgöra, hvarför den ene har större röstrått ån den andre?); men denna ombjlighet upphåfver — såger hr W. — ingalunda nådvåndigheten att göra en beståmdgrånslinea. Det år ej allom gifvet att, i likhet med hr W., ega fordra, det nödvåndigheten skall segra öfver omöjligheten ! Af dessa små profbitar, tagna hår och der, kan låsaren göra sig ett någorlunda begrepp om den våfnad af inkonseqvenser och motsågelser, som genomgår hela arbetet. vi vilja nu endast göra hr W. en liten fråga med anledning af hvad han yttrat sid. 28, der han såger: -Att de en gång förvårfvade kunskaperna och erfarenheten af den afgängne tjenstemannen bibehållas år tydligt.Hr W. kånner utan tvifvel den hedersmannen Cicero; han talar på ett stålle om Virtus, hvilken han ansåg vara en egendom, som aldrig kunde borttagas från egaren, vare sig med våld eller list, aldrig förloras, vare sig genom skeppsbrott eller vådeld. Månne icke de: kunskaper och den erfarenhet, som någon