Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1850, sida 1

—555555556 Fädrelandet contra Schwan, (Forts. fr. N:o 261.) Grosshandlare Schwan säger sjelf i sin uppsats, att så långe Danmark besatt lånderna på båda sidor om Sundet, hade det åfven en sobestridd och obestridlig rått öfver farvattnet och alltså, enligt vanligt antaget bruk, rått att uppbåra afgift af de fartyg, som passerade derigenom. Denna tanke genomför han sjelf vidare genom det påstående, att då Sverige blef herre öfver lånderna på Östra sidan om Sundet, fick det åfven rått att dela inkomsterna af Sundska tullen med Danmark. Hårigenom röjer grosshandlaren att han icke egentligen anser det för orått att tull uppbåres i Sundet, utan blott harmas derföre, att det är Danmark, och icke Sverige, som uppbär densamma. Emedan grosshandlaren alltså medgifver, att den, som är herre öfver kusterna vid ett farvatten af hår ifrägavarande beskaffenhet, åfven måste anses som herre öfver sjelfva farvattnet och har rått att beskatta farten på detsamma, fördömer han sjelf hela sitt råsonnemang: ty från denna utgångspunkt kan han omöjligen komma till att förkasta Danmarks rått att uppbåra Sundska tullen, utan han förkastar mycket förr sina egna angrepp på denna rått. Når han nemligen erkånner, att Danmark i åldre tid, medan det var förenadt dels med Sverige, dels med nuvarande svenska provinser, var herre öfver Sundet och hade rått att uppbåra tull derstådes, icke allenast af sina egna, utan af alla fråmmande fartyg, så medgifves ju, att Sundet då tillhörde Danmark, och det skall vål icke kunna nekas, att detta rike måtte kunna afstå en del af sina besittningar, nemligen de svenska kustlånderna, utan att derföre behöfva uppgifva det öfriga, i detta fall Sundet sjelst. Lika så litet som grosshandlaren, enligt sina egna grundsatser, skall kunna undgå att medgifva Danmarks rått att afstå sina öfriga besittningar i Sverige, med undantag af en smal kuststråcka vid Sundet och sjelfva detta, skall han kunna påstå, att afståendet af alla de danska besittningarne på andra sidan af Sundet nödvändigtvis måste medföra sundstullens uppgifvande. Saken år från denna ståndpunkt helt enkelt den, att begge delarne, de svenska kustländerna och Sundet, voro lika obestridligt Danmarks egendom, och det måste derföre vara berättigadt att afstå så mycket eller så litet deraf, som det sjelft ville; eller råttare sagdt, det måste hafva rått att bevara så mycket deraf, som det förmådde, och att återvinna så mycket deraf, som det kunde, efter att det genom olyckliga händelser gått förloradt. Det år just åfven det, som har skett. Danmark blef i sina olyckliga krig med Sverige i 17:de seklet nödsakadt att icke allenast afstå sina besittningar på andra sidan Sundet, utan äfven medgifva svenska fartyg tullfrihet i SunAA —