ingalunda påstå, att Danmark vid detta tillsälle visade -ridderlighet eller ådelmod emot Sverige; men detta rikes beteende emot Danmark. under deras föregående krig kan såkert icke heller förtjena att betecknas sålunda. Hvartdera af dessa riken begagnade sig af sin öfvermakt, för att skaffa sig så många fördelar öfver det andra som möjligt. Skulle detta från Danmarks sida anses som en oråttvisa mot Sverige, så blir denna oråttvisa från delta senares sida långt större, enår det har vunnit långt flera fördelar öfver Danmark, ån detta dfver Sverige. Obegripligt synes det i alla fall, huruledes en författare () som grosshandlare Schwan, efter att hafva medgifvit, att rått till uppbårandet af tull i sundet år en egendomsrått, som tillhör den, som besitter kusterna, kan klandra, att Danmark, som otvisvelaktigt besuttit denna rått, sökt att bevara den och att vinna den tillbaka, når den var förlorad, och att han jemförer uppbärandet af sundska tullen med den skatt, som förr erlades till de marockanska sjörösvarne, eller att han kan påstå, att Danmark utöfvar sett förödmjukande prejeri emot Sverige, emedan det uppbår afgifter af detta, som Sverige genom tydliga traktater förpligtigat sig att erlägga. Det, hvarom frågan egentligen år, nemligen huruvida Danmark från sin sida ståller sig de ingångna traktaterna, och namnligen konventionen af d. 23 Aug. 1841, till efterråttelse, huruvida tullexpeditionen i sundet sker med det minst möjliga bråk för skeppsbefålhafvarna sjelfva o. s. v. — det vidrör författaren alls icke, och att han icke går detta, år såkerligen, att döma af andan i artikeln får öfrigt, det bästa bevis för, att i detta hänseende finnes ingen grundad anledning till klagomål. Men för att likväl ej heller i denna riktning gifva Danmark rått, klandrar grosshandlaren, att det, i enlighet med konventionerne, medgifves de skeppare, som genast fullståndigt och riktigt angifva sina laddningar till klarering, 4 procents rabatt å tullen. Denna beståmmelse, hvilken, såsom uttaladt år i konventionen, tillkommit för att låtta expeditionen och, till skepparnes fördel, betåcka de omkostnader, med hvilka ilandgåendet för tullens klarering år förbundet, sörmenar hr Schwan blott åsyfta att uppdrifva öresundstullen till det största möjliga belopp, och locka skepparen att, till förlust för hans rederi, augifva sin laddning för högt. Det år klart, att denna beskyllning emot Danmark blott blir en förnårmelse emot hr Schwans egna landsmån, som han således be handlar icke stort båttre, ån oss. Huru felsk hela framstållningen år framgår ånnu tydligare deraf, att författaren påstår, att Sverige genom dresundstullen lider en indirekt förlust, som, enligt hans beråkning, tillochmed skall vara större ån den direkta betalta tullen, och som skall uppkomma derigenom, att besåttningarne på de svenska fartygen, hvilka anlöpa Helsingör för att klarera, derstådes skola göra betydliga inköp af åtskilliga fårnådenheter, hvarmed de, om de icke nödsakades stanna i sundet, eljest skulle hafva försedt sig på afgångseller ankomststållena i Sverige, hvars produkter derigenom kunde finna en fördelaktig assättning. Det år imellertid mårkligt, att grosshandlaren, hvilken, som handlande dock måste antagas förstå, huru en handelsråkning uppgöres, icke inser, att de ifrågavarande inköpen icke skulle ske i Helsingör, derest varorna icke der erhålles båttre eller billigare, ån i Sverige; och att det alltså just år en fördel för de svenska fartygen, att de kunna förse sig med deras förnådenheter i Helsingör. Långt nårmare synes den slutsatsen ligga, att, då dessa fartyg likafullt skulle finna sin fördel vid att stanna i Helsingör för att göra inköp, så år det uppehåll, som tullklareringen förorsakar, icke af stor betydelse. Men grosshandlaren aktar sig noga för att medgifva något sådant, enår han derigenom skulle förminska vigten af sina förmenta grunder till klagan. I hvarje håndelse synes det dock att vara mycket obilligt emot Danmark, att förebrå det, att det såljer sina varor till de svenska sjöfarande för ett billigare pris ån det, hvarför de kunna köpas i Sverige. Är således Danmarks rått till att uppbåra sundska tullen grundad i det herravälde öfver sundet, hvilket det vetat att bevara, ehuru det mistat sina förra besittningar på östra sidan af detsamma, och år denna rått bekräftad genom högtidliga traktater, som äfven Sverige besvurit, på det att de, såsom hr Schwan sjelf tillstär, skola bestå i -evärdliga tider,så kan det ej heller med någon billighet fordras, att Danmark, emedan Sverige med sridderlighet ooh ådelmodhar lemnat det hjelp under dess trångmål de sista ären, skulle åt Sverige af. . 1111äAäAäs